Kyrkklockorna

Thorbjörn Levin

Av Äspö kyrkas nuvarande två klockor kom storklockan till kyrkan under prosten L. P. Holmbergs tid (omkring 1860). Lillklockan kom till kyrkan under kyrkoherde Erasmus Pihlmans tid omkring år 1750.

Dessa klockor har inspirerat A U Bååth till dikten Nyårshälsning till skånska slätten från vilken följande vers är hämtad

Mötas av klocksång nu från en annan kyrka.
Nu helt nära det tonar med större styrka.
Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta.
Nu från närmaste torn de dova vältra.

Den nuvarande storklockan ersatte en mindre klocka. Denna mindre klocka – jämte mycket annat av värde – såldes på en auktion år 1856. Den lilla tornklockan “ej större än en matklocka” inköptes av Jordberga gård för 26 riksdaler och blev vällingklocka på den nuvarande inspektörsbostaden. Klockan användes förr som skolklocka, eftersom byggnaden på den tiden var skolhus.

Klockan är omkring 350 mm hög och bär följande inskription

GLORIA IN EXCELSIS
GUTEN I MALMÖ
ANNAO 1741 AF
ANDREA WETTERHOLTZ

FÖR WARANDE KYRKIOHERDE
HÄR WID ESPÖÖ MEN NU WID
KÖPINGE och LÖNGSJÖ
HERR MAG. JOHAN MANDORFF

Klockan som såldes till Jordberga skänktes år 1741 till församlingen av Johan Mandorff. Den kallas därför fortfarande Mandorffklockan.

Var hängde klockan när den år 1741 kom till Äspö? Hängde den i det lilla runda torn som enligt 1699 och 1774 års kartor fanns i den sydvästra delen av kyrkan? Hängde den annars i den klockstapel som lär ha funnits i den sydvästra delen av kyrkogården? Det vet vi inte.

Vem var då denna Mandorff? Jo, därom veta vi besked. Johan Mandorff var son till kyrkoherden i Finja Hans Hansson Gudmantorp och Sofia Möllerstedt. Han utbildade sig till präst och blev kyrkoherde i Äspö och Ö Klagstorp åren 1721 – 1741, då han erhöll transport till Köpinge och Lyngsjö, där han utnämndes till prost. Han var – inom parentes sagt – då han flyttade den första av detta pastorats kyrkoherdar som hade flyttat. Alla övriga ligger begravda i kyrkan eller på kyrkogården.

I omkring 120 år fick Mandorffklockan ringa för Äspöborna, innan den alltså avyttrades på auktion. Därmed är emellertid inte berättelsen slut. Önskvärt vore att den åter kunde få ringa för Espöborna skrev Sune B Larsson i en signerad artikel nittio år senare i Trelleborgs Allehanda. Så skedde också!

Det var – enligt vad som kan inhämtas i Trelleborgs Allehanda den 5 januari 1969 – närmast på initiativ av en syster till Sune B Larsson, Eva Larsson, som klockan kom att återbördas till Äspö kyrka. Eva Larsson, som tjänade hos fru Wanda Stjernswärd, mor till fru Klara von Arnold på Jordberga slott, tyckte att klockan borde återföras till sin gamla plats. Godsägarparet von Arnold gick med på detta mot att en ny och likadan klocka göts i ersättning för att pryda inspektorsbostaden.

Den 6 januari 1969 – trettondag jul – togs den av Johan Mandorff skänkta klockan åter i bruk vid en stor högtid i Äspö kyrka. Högtiden inleddes med att klockan ringde in sammankomsten. Byalaget, som hade bekostat ersättningsklockan till Jordberga, överlämnade då klockan formellt till Äspö kyrkoråd. Syföreningen hade svarat för kostnaden för upphängningen i kyrkan. För själva upphängningen svarade smedmästaren i byn, Hans Henriksson.

Mandorffklockan hänger numera i kyrkvalvet alldeles ovanför läktaren och används numera som primklocka. Varje gudstjänst eller annan samling inleds med att vaktmästaren eller kyrkvärden efter det att klockringningen avslutats slår tre gånger tre slag på Mandorffklockan, tre för Fadern, tre för Sonen och tre för den Heliga Ande.

Det var ingalunda särskilt ovanligt att kyrkklockor förr såldes på auktion eller på annat sätt avyttrades. Nya och vanligen större ersatte de gamla. Ovanligt är det dock att en försåld klocka återbördas till den kyrka, där den en gång hängt. Så skedde dock i Äspö!

Han hade glömt visan

Olof Jakobsson var den förste lantbrukaren som hade köpt bil här i Espö. Den var behäftad med ett litet fel, den hade för trånga bensinrör och kunde ej i tillräcklig mängd mata bensinen fram. Mitt på vägen stannade den ibland, men Olof som väl kände till den och stor humorist som han var och är och till åkande vänners ohejdade förtjusning stämde Olof upp en visa. “Vart hän du stolte sjöman (då?) På ett och samma ställe i visan tystnade Olof – bensinen hade runnit till och bilen sattes åter i gång. Efter en tid hade Prosten Lundblad också köpt bil av samma märke. En söndag fick han ej sin bil igång utan måste låna Olofs. Då Prosten hade kommit ut på vägen stannade emellertid bilen. Prostinnan berättade om händelsen vid ett symöte och tillade “Gereon fick ändå gå till Klagstorp den söndagen, därför att han hade glömt Olofs visa”.