Den stora branden

Thorbjörn Levin

I följd av inträffad vådeld här i byns sistlinde dag den 10de April, hvarigenom byens skolhus, en gård och 9 st hus nedbrunne, hade till förrättande af en sådan undersökning och värdering som 14 § af det för orten gällande Brandstods-Reglemente föreskrifver, denna dag blivit utsett; hvadan nu tillstädeskomms, så väl åboarna Bengt Larsson från Hemmesdynge, Per Persson från Klagstorp och Per Andersson från lilla Beddinge – samt Kantor Schults från Kjellstorp, i egenskap af Ledamöter uti derwarande Brandstods-Kommittén, som alla de brandskadade neml. Domskyrkoåbon Ola Christoffersson à No 7 Espö; Skollärare Lars Lundström och systern Elna Lundström; Smeden Jöns Christensson; ….

(Inledningen till “Protokoll hållit vid Brandstodskommitténs i Espö socken sammanträde den 15:e april 1879”)

Vad hade egentligen hänt och hur??

Våren hade kommit till Äspö. De första dagarna i april 1879 hade varit soliga och de vattensjuka åkrarna och vägarna var ett minne blott. Den 10 april svepte blåsten – eller snarare stormen – fram över Söderslätt. I skolhuset, liksom i alla andra hus i byn, eldades det för att hålla kylan borta. Skollärarens syster eldade med ved och stenkol i skolhuset. Plötsligt hörs förskräckta rop! Längs kakelungsröret på skolhusets västra gavel löpte eldflammor snabbt upp mot det halmtäckta taket. Flera personer kom rusande för att hjälpa till att släcka elden. En tidningsartikel några dagar senare ger oss fortsättningen.

Fjäderfäna övernattade i träden

Espö by lades i torsdags i aska. Den förfärliga branden tog sin början i skolhuset genom ett bristfälligt skorstensrör. Därifrån spred den sig likväl varken till den bredvid belägna prästgården eller till en på andra sidan angränsande gård utan kastade sig över vägen till lantbrukare Olof Christofferssons gård, vilken totalt nerbrann tillika med två svin, två kalvar och en mängd fjäderfä.

Därifrån spred den sig under den hårda blåsten ögonblickligt till 8 hus, som samtidigt stodo i ljusan låga.

Till olyckans storlek bidrog betydligt den omständighet att prästgårdens spruta blev i olag, men sedan bristen blivit avhulpen och 10 à 12 sprutor ankommit från angränsande byar började släckningsarbetet med större framgång, så att det övriga av byn kunde räddas.

En lycka i olyckan var att prästgården som hela tiden var allvarligt hotad ej blev antänd emedan i motsatt fall hela byn ovedersägligt brunnit ned.

Största delen av lösöret blev emellertid lågornas rov, huvudsakligast av den orsak att räddningsarbetet måste stå tillbaka då alla armar utan undantag erfordrades för släckningen.

Alla hade brandförsäkrat med undantag av bokbindare Tullberg som förlorade hela sitt lösöre jämte 8 bisamhällen. Förlusten var emellertid stor för alla emedan det nyss påbörjade vårarbetet genom denna olycka måste avbrytas.

Ett besök på stället utövade på oss ett i sanning sorgligt inflytande. Det förut så idoga och blomstrande samhället hade under loppet av några timmar förvandlats till ruiner. I stället för de prydliga och gästfria skånska tjällen sågo vi en rad av skorstenar nakna sträcka sig upp i luften.

Marken var översållad av rykande bränder, halvbrända möbler, utkastade trasor och av vattnet dränkt orenlighet; gråtande kvinnor och barn sprungo omkring för att söka sig tak över huvudet; och de hemlösa fjäderfäen hade i de nakna träden fått en tillflykt för natten. Gud bevare var och en från en från en sådan olycka

…

Den brunna gården nr 7 tillhörde lantbrukaren Hjalmar Larsson. Gården är nu i sonen Sunes ägo. Lantbrukaren Sune Larsson skänkte en åldermannaklubba gjord av en svartbränd bjälke från branden, när byalaget återuppstod 1950.

(Trelleborgs Allehanda 8 april 1959)

Vi återvänder till protokollet och ett av de angivna vittnesmålen:

“Jöns Sånesson befann sig i kyrkan då han hörde anskri, sprang han in på loftet och såg eld vid det kakelungsrör som var närmast vestra ändan af Skolhusets tak och försökte att släcka den genom att slå ett ämbar vatten derpå men den spridde hastigt över det torra halmtaket.”

Av brandstodskommitténs protokoll framgår att man inte kunnat finns spår av bristfälligheter i eldstäderna. Vid den senare brandsynen hade samtliga brandredskap varit i god ordning. Kommittén kunde inte heller finna att någon hade visat “tröghet eller försummelse vid eldens släckning”. För rådighet och raskhet vid olyckstillfället hade i synnerhet Anders Persson i fattighuset, husmannen Lars Andersson à No 9 och Hans Andersson à No 5 Espö utmärkt sig.

Eftersom skollärare Lundström endast varit vikarie och hans egendom inte uppgått till ett sådant belopp att han skulle kunna bli delägare i föreningen, så ansåg kommittén att han skulle erhålla full ersättning för sina förluster vid branden. Samma förhållande ansåg kommittén borde gälla för tjänstehjonen Boel Larsdotter, Elna Hansdotter och gossen August Hansson, i tjänst hos Truelsson, smeden Christensson och bagare Holm.

Följande ersättningar utgick:

Skolhuset	2 194:50
Lundström	26:89
Ola Christoffersson	10 901:33
August Hansson	10:50
Anders Nilsson	396:25
Anders Bengtsson	1 151:94
Anders Jönsson	697:75
Ola Sånesson	2 791:7
Anders Gustafsson	431:20
Jöns Christensson	1 602:90
Elna Hansdotter	46:25
Tyge Trulsson	706:75
Boel Larsdotter	44:17
Lars Jönsson	646:25
Hans Andersson	163:65
Else Mattsson	150:00
S u m m a :	23 778:08

Det finns många som påstår att branden knäckte Äspö. Så var det nog också – för ett tag!