1900-talets Äspö – jordens medelpunkt – varifrån dessa berättelser utgår
Martha Hansson
1900-talets första decennium råkar jag vara ofödd. Min mor får stå för denna period. Hon var utbildad på Kristianstads sjuksköterskeskola i början av 1900-talet och tjänstgjorde först som statssjuksköterska i Kristianstad, sedan som sjuksköterska i Vittskövde. När hon – likasom alla andra sjuksköterskor eller för den delen också lärarinnor – sedan gifte sig så fick hon inte längre fortsätta i yrket med lön – det blev istället ideellt arbete (!) – då i Äspö grannförsamling Källstorp.
Den 28 juni 1914 bröt första världskriget ut. Jag föddes fem dagar innan, alltså den 23 juni. Skotten i Sarajevo ledde till krigsförklaringar på löpande band. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien, varpå Ryssland mobiliserade. Tyskland kände sig hotat och förklarade krig mot Ryssland och dess bundsförvant Frankrike. Som en följd av detta förklarade England krig mot Tyskland. Sverige förblev neutralt men mobiliserade. Landstormen – numera civilförsvaret – utstationerades längs svenska kuster, Äspömannarna längs sydkusten. Vapenföra män blev inkallade. Ransonering av livsmedel, vissa djurfoder, bränsle med mera blev nödvändigt. Många hade det svårt.
Svårare blev det i krigets slutskede. Spanska sjukan härjade i Europa och skördade många liv, så även i Sverige. Minnet jag har från dessa år – 1917 och 1918, då spanska sjukan härjade som värst i vårt land – är min mors frivilliga arbete, då hon tog på sig sin vita rock och försvann ut i kvällens mörker för att vårda människor som drabbats av spanska sjukan. När jag långt senare som elev på distrikssköterskeskolan tillsammans med övriga 33 elever fick som uppgift att “berätta om ditt första minne”, så blev det ju detta, när mor tog på sig sin vita rock och försvann. Vår psykologiprofessor ansåg det helt möjligt – att från tre års ålder kunna minnas. Sådana ofta banala minnen är förknippade med barns ängslan eller i andra fall starka glädjekänslor. Kan denna händelse ha påverkat mitt yrkesval och resulterat i att Äspö blev orten för ett av Skånes första distriktssköterskedistrikt?
1918 tog första världskriget slut. I Sverige, liksom i övriga Europa, följde depressioner i dess spår under hela 20-talet. Inte ens välsituerade medborgare kunde alltid klara av sin ekonomi. Många fick gå från “hus och grund” på grund av alltför låga priser på lantbruksprodukter. Som exempel kan nämnas att bonden vid denna tid fick 30 kronor för ett slaktfärdigt gödsvin och fyra öre för mjölken.
I Äspö småskola (numera riven) vaccinerades mot smittkoppor. Ofta skedde det precis innan man skulle börja skolan. Det är den enda vaccinationen i Sveriges land som varit påbjuden i lag. Lagen tillkom 1916. Smittkoppsvaccinationen har numera upphört, med undantag för resenärer till vissa världsdelar.
Innan 30-talet börjar vill jag påminna om folksjukdomen tuberkulos. Bakterien upptäcktes 1882. På 20-talet dog tre fastrar till mig i denna sjukdom. Jag var då mellan sju och nio år. Min mor och far ordnade begravningar. Det enda som fastnat i mitt minne av detta var den svarta begravningskonfekten samt tårtorna med svart glasyr, ofta utlagd i form av ett kors.
Tuberkulosvaccinationen började först på mitten av 1930-talet och upphörde 1975. Ambulerande bussar med skärmbildsutrustning kom till Klagstorps torg, dit även Äspöborna kunde infinna sig. Samtidigt skedde massvaccination på personer som var tuberkulinnegativa. Som kurisosa kan nämnas att doktor Ljunggren i Trelleborg redan på mitten av 1920-talet åkte ut till skolorna på landet för att ta tuberkulinprov på eleverna. På så sätt upptäcktes smittade barn, vanligtvis av typ djurtuberkolos (bovin). Statfolket fick bland annat mjölk från gårdens kor, vilka ofta var smittade av tuberkulos. Doktor Ljunggren var på så vis en pionjär inom skolhälsovården.
1930-talet var i dess början fortfarande fattigt. Själv tog jag realexamen 1931. Vi var två syskon. Först sedan jag blivit vuxen har jag förstått, vilka uppoffringar våra föräldrar egentligen gjorde för att vi syskon skulle “läsa vidare” efter avslutad folkskola. Då fanns ej studiebidrag att tillgå. Kommunala mellanskolan i Anderslöv var möjligheten för barn i nejden att fortsätta studera. En pojke från Äspö var en av dessa barn. Han kommer senare att figurera i min berättelse. Vi dansade “Simon i Selle” på en julfest. Visst var det något som “hände”. För min del blev det dock först barnsköterskeutbildning.
Tiden ljusnade även i vårt land – men tillfälligt. Vad är på gång? En dold kapprustning. Mörka moln sveper åter in över Europa. En viss herre i Tyskland blev mycket populär. I Sverige och även i Äspö fanns varma anhängare till denna rörelse. Jag vistades ett halvår under denna tid som “frökenelev” på ett hem för syfilistiska barn. Föreståndarinnan såg i denna tyske man, vars namn ni redan förstått var Hitler, som världens räddare. Vi väntade en tysk flicka som praktikant. Vi sex elever och de arton barnen från 0 till 17 år ställdes upp i en lång rad ungefär efter längd. De allra minsta barnen fick naturligtvis hållas i famn. Vi övade med gälla röster “Heil Hitler, Sieg Heil”, medan nazisthälsningen utfördes. Ja, så skulle vi hälsa vår nya kamrat välkommen, när hon kom in genom porten. I Tyskland var registrering av ej önskvärda personer – judar, zigenare, psykiskt sjuka med flera – i full gång.
1934 – 37 gick jag på sjuksköterskeutbildning i Lund. Den tidigare nämnda pojken sökte in på folkskoleseminariet i Lund. Då var det långa köer till utbildningen och överskott på lärare. Första gången han sökte bland över ett hundra sökande kom han på tjugofjärde plats. Fjorton togs in. Andra gången blev han nummer nio. Sju togs in. En av dessa kom in på en annan utbildning och då blev han nummer åtta. Det blev inte lärare – utan bonde – i den lilla idylliska byn Äspö som skulle bli hans livsuppgift. För min del blev det hospitering i olika grenar, bland annnat psykvård och epidemi, det senare som husmor på nuvarande infektionskliniken i Lund. Sedan bar det åstad till distriktssköterskeskolan i Stockholm.
Världsläget försämrades ytterligare. Tyskland och Sovjetunionen bildade allians och den 1 september 1939 marscherade tyska trupper in i Polen. Andra världskriget var ett faktum. 30 november samma år anföll Sovjetunionen Finland. I Stockholm märktes spänningen av händelserna i öster. Många frivilliga ställde upp på Finlands sida.
Brev från min vän i Äspö innehöll också oro för framtiden. Alla vapenföra män blev inkallade i beredskap och så även han. Hans lillebror blev frivillig i Finland, sårades under striderna på Hangö och kom hem till Äspö för att vila upp sig men blev ej löst från sitt kontrakt. Många “krigsäktenskap” ingicks. Min vän och jag förlovade oss. Hans namn var Hasse. Det hände på restaurang Gondolen högst upp på Katarinahissen i Stockholm. Lunchen kostade per man fem kronor och åttio öre.
Kamrater på min kurs som var norrifrån blev inkallade till beredskap – några till finska gränsen. Vi hade löjtnants grad. En vecka innan kursen enligt planerna skulle avslutas fick vi andra åka hem med krigsplaceringsorder på fickan. Jag skulle vid krigsfara inställa mig som husmor på ett barnhem i Småland för evakuerade barn från södra Sverige. Det kunde ju även ha blivit Äspöbarn. Min utbildning i Stockholm var nu till ända
Kriget fortsatte att rasa. Faran blev nu mer märkbar från söder. Min blivande man och jag funderade på att gifta oss, men efter sex års praktik och utbildning drömde jag om ett distriktssköterskejobb. Vad göra? Landstingsdirektör Mervυn, en sträng och respekterad herre, fick en dag besök av en arbetssökande. Skåne och Sverige höll på att indelas i sjuksköterskedistrikt. Ett var inrättat i Sjöbo. Mervυn var på gott humör, när jag kom, och frågade var jag önskade arbeta. Jag förklarade att min blivande man var bonde och därmed jordbunden. Mervυn reste sig och gick bort till en karta, stor som hela väggen, och frågade var gården låg. Jag pekade. Han ritade med fingret en cirkel runt Äspö – ungefär Klagstorps gamla storkommun. Finns det någon gammal skola att inreda till mottagning, var hans nästa fråga. Visst fanns Äspö gamla nedlagda småskola, men jag hade andra drömmar. Jag föreslog mottagning på min fästmans gård, Kvarnalyckan med ombyggnad. “Jaha, då sätter jag in en tidningsannons i nästa vecka gällande distriktssköterskeplatsen i Äspö, dock mottagning högst två kilometer från Äspö by”, säger Mervυn. Jag sökte platsen. Ensam sökande. Det blev händelserika år med Äspö som mottagningsort i 30 år och fyra år i Östra Torp men även då med Äspö inom mitt arbetsområde.
Vi gifte oss 1941. I många år hade jag jour dygnet runt. Min privattelefon användes även i tjänsten. Kommunmannarna Herman Strandberg, fullmäktigeordförande, och Hugo Jönsson, kommunstyrelseordförande, reagerade över min onormala arbetsbörda och ordnade en telefonsvarare. Det kändes litet lyxigt, så följden blev att den nattetid ej kopplades på. Innan denna moderna tingest kom till, så var det min man eller hembiträdet som svarade, då jag ej var hemma.
Telefonen ringde en torsdagskväll. Min man svarade. Ä syster Martha himma? Ja kan ente pissa. Hasse svarade att Martha var på semester och inte skulle komma hem förrän sent på söndag kväll. Ett lakoniskt svar följde Då väntar ja. En annan herre i samma situation ringde klockan två på natten och meddelade sitt dilemma. Ja ringer nu för imorron bitti kommer ja ändå ente fram. Semestern var ej reglerad. Det blev ofta inte mer än tio till fjorton dagar per år. Vikarie fick man själv ordna.
Min krigsorder blev ändrad till 1:a förbandsplats på min mottagning. Längs kusten hade små fort byggts upp, Per Albinlinjen. Jag minns honom som en gammal trygg farbror. Det var han som myntade begreppet Sveriges beredskap är god.
Det neutrala Sverige hjälpte till så gott man kunde. Otaliga finska krigsbarn mottogs runt om i Sveriges land. I Äspö fanns två. Röda Korskretsar bildades på många orter, där sådana inte tidigare fanns. Så även i Klagstorp/Äspö. Överlärarens fru Hilda Persson i Äspö blev vår första ordförande. Sedan kom i följd Ella Wickman, Brita Andersson, Margit Kristensson och Anna Sjöstedt. Som distriktssköterska var jag ofta med på sammanträdena. Allt vad jag behövde i min tjänst beviljades.
Samtidigt var ju Röda Korsets uppgift helt inriktat på material i händelse av krig. Det syddes och stickades, exempelvis sänglinne, skjortor, babykläder och mycket annat. Madrasser, filtar, kryckor, käppar och även syrgas till Klagstorps ambulans (Lennart Mårtensson) fanns i lagret. Något som var mycket populärt att skicka till krigsförbanden var hjälmskydd. Kvinnornas insats bör verkligen inte glömmas. Många hemsysslor fick skötas av dem, bland annat lantbruksarbete och djurskötsel. Till detta bör också fogas kvinnornas insatser i Blå stjärnan, lottarörelsen och som kustbevakningspersonal.
Vintern 1941-42 blev sträng. Detta gjorde det svårt, inte bara för våra tappra män, som skulle försvara landet. Min man berättade hur de låg i tält med provisorisk eldkamin i mitten av tältet. Varmt för fötterna närmast elden men köldgrader i tältets pereferi. Hemma hade jag och min nyfödde son endast 9 grader i sängkammaren på morgonen. Det mesta var ju ransonerat och bränslet räckte inte till att elda hela dygnet. I varje by utsågs en kristidsnämndsordförande. I Äspö blev det Yngve Norén den äldre, klockarfar kallad. Många episoder fick han vara med om. Glans på 3:an hade sju höns och gick till klockarfar föt att få litet säd till sina pullor. Hur många äggkuponger har Glans? — Kuponger!! Dom får väl fö … ha nåd o eda föst! Om jag kände ordförande rätt, så fick nog Glans vad han ville ha. Naturligtvis var också mjölet ransonerat. Själv bakade jag bröd på mitt eget lilla vis för att kunna mätta fem till sex personer: Två kilo kupongmjöl + lika mycket av Hasses malda på magasinet. En gång ville dock degen inte jäsa. Det får bakas ändå. Kvällsmaten skulle ju serveras. Min man är för tillfället hemma på permis. Så brukar du ju inte få brödet när du bakar sa han. Var har du tagit mjölet? — Jo, två kilo kupongmjöl och lika mycket av ditt hemmamalda. Jag tog det i bingen på magasinet. — Ja, men det var ju bangekalk till korna, när dom får diareé av betblasten!! Så kunde det gå.
Men det var den stränga vintern jag höll på att berätta om. Vägarna var helt igenkorkade av snömassor. Drivorna kunde nå ända upp till skorstenen. Jag har ett foto i mitt album, där vår granne, Ragnar Nilsson på Dalahill, står och stöder sig mot skorstenen. Ragnar kallades för “den sjungande skolbusschauffören”. Han var även en mycket duktig kyrkosångare. Den manliga arbetskraft som var hemma skottade för hand på vägarna. En kilometer hanns kanske med på en dag – nästa morgon var det åter igensnöat. I tre veckor var el, telefon och tidningsdistribution helt utslagna. Snöslungor fanns inte. Man fick ta sig fram över fälten. Mina sjukresor fick bli till fots eller på skidor. Jag hade ju också tillgång till häst och kana, som min man beredvilligt ställde upp med och körde, när han var hemma.
När människor kom och budade mig fick man först bjuda dem på varmt kaffe bestående av surrogat. Surrogat bestod ofta av rostad råg, ibland till och med tärnade sockerbetor. Köpt surrogat – cikoria – bestod av vägvårdans rötter.
När det gällde förbandsmaterial och dylikt behövde jag i alla fall inte oroa mig. På grund av krigshotet fylldes ett helt rum på vinden med gasväv, fetvadd, bomull, gasbindor, injektionssprutor, desinfektionsvätskor med mera. Engångsmaterial var då något helt okänt. Sterilisering skedde i köksugnen och kokning av instrumenten på köksspisen. Även smärtstillande medel fanns i min ägo, vilket i dag hade varit förbjudet, med tanke på den enkla förvaringen.
Samfärdsmedlet på mina sjukresor var oftast cykel. Ersättning för cykel från landstinget var 25 kronor/månad. Lokalhyran var också 25 kronor/månad.
Samfärdsel under kriget blev ju annorlunda än under normala förhållanden. Bensin fick endast användas till akutambulans och polisakuten. För övrigt blev det gengas till bilarna. Det fanns ju även privatpersoner som ansåg sig ha råd att montera detta på bilarna. En enda som jag kände skaffade sig en elbil. Detta var Anders Sonesson i Äspö, Kerstin Lindskogs morfar. Han var god vän med Erik Åkesson i Östra Torp. Det var två välväxta herrar som syntes i denna elbil. Nä, Erik, de e nog svagt med batteriet. Vi skulle laddat i Trelleborg. Nu cyklar dom förbi oss. En stund gick innan Erik replikerar Nu Anders går dom förbi oss!
Själv fick jag faktiskt en liten bensintilldelning till en motorcykel. Om den och dess förare går det många vilda historier. På väg neråt Äspövägen ser jag något som blänker vid Äspöholm. Är det inte två polismössor med regnskydd som glänser i regnet?? Jag hade två saker att välja på: Köra mot Smyge eller till vänster mot Beddinge? Valet blev Beddinge. Hands up! Vad är nu detta för en liten dam som är ute och luståker? — Luståker? Jag ska till Beddinge och ge lavemang! — Räcker tilldelningen? I annat fall lägger jag in om mer. Flott honnör. Förlåt om vi försummat er. De frågade inte efter körkortet – det hade inte varit mycket att se, för det var ju obefintligt. På vägen hem körde jag direkt till vår mycket respekterade landsfiskal, Emil Sten, och bad om nykterhetsintyg. Flicka har du inte körkort?? Vi möts ju nästan var da. Sten hade gengaspotta på sin bil. Hans faderliga råd var Kör nu in så fort som möjligt och kör “opp”.
En dimmig natt med högst två meters sikt åkte jag på sjukbesök till Lilla Beddinge på min motorcykel. Inget väder kunde hindra utryckning. Tänk om någon finns på vägen? Jag började ljudligt sjunga en mycket väl vald sång, nämligen “Tryggare kan ingen vara”. Ungefär vid greve Rudenschölds Trollkonahus flög en som jag uppfattade det gödningssäck över vägen. Mörkrädd och lättskrämd var jag inte, så jag körde vidare och sjöng min sång. Men visst undrade jag – just vid Trollkonas hus!? Många år senare vid ett rutinbesök satte sig mor och son för att njuta av kaffet. Jag blev bjuden att stanna kvar och ta en kopp. Trots knapp tid tackade jag ja. Just detta att känna sig jäktad men verka som om man hade all tid i världen var svårt. Under samtalets gång säger sonen Minns du när du körde motorcykel under kriget? — Jo, precis här nere kom jag i en mycket svår dimma en natt då en stor säck flög över vägen framför mig. Men jag fortsatte sjungande vidare. Thure Hansson höll på att sätta i halsen De va ente du som kom gormande?? Jag blev så rädd så jag hoppade över gropen och sprang hem till mor. Alltså var det Thures nästa vita gandhirock som löste gåtan med gödningssäcken. Han hade kommit på kvällen med gummifabrikens gengasbuss.
Gemenskapen i Äspö lilla by blev speciellt märkbar under krigsåren. Det berodde bland annat på bensinförbudet. En kväll när några bybor samlats på Kvarnlyckan hördes ett öronbedövande dån. Fönsterrutorna skakade. Vi sprang alla till vårt söderfönster. Vi upplevde det som stora svarta fåglar flög strax ovanför vårt trösklängetak. Det var många mörka siluetter av engelska bombplan på väg mot Tyskland. Strax därefter såg vi himlen i lågor. Vi upplevde lågorna så direkt som om de kom från brandhärden. Det var natten då Sassnitz brann. Senare kom bombplanen tillbaka över Äspö. Denna gång sågs de högre upp. Lasten var kastad.
Kriget rasade fortfarande. Jag låter min mans minnen sättas på pränt. Den 20 februari 1940 gav Hitler order om att Skandinavien skulle bli nästa erövring. Den 9 april besatte tyskarna Danmark, som kapitulerade samma dag. Delar av Ystads regemente förflyttades till Helsingborg. Vid detta regemente låg min man liksom säkert andra äspöpågar. Förflyttningen skedde under total mörkläggning på natten. Väl framkomna till Helsingborg grävdes skyttegravar – liksom längs övriga delar av kusten. Min bror låg i Limhamn. I det smala Öresund såg våra svenska försvarare de tyska krigsfartygen helt nära. Order gavs om högsta beredskap. Alla trodde att det nu var Sveriges tur, men krigsfartygen försvann. Faran var över för denna gång. Målet var vårt grannland Norge. En viss herr Quisling – landsförrädare – var inblandad. Motståndet i Norge blev hårdare och mycket blod spilldes. Den 7 juni var dock kapitulationen ett faktum.
Vid kusten utanför Äspö och Smygehamn kom flyktingar i båtar av olika slag. Jag fick ta emot dem tillsammans med min chef. Han undersökte männen och jag kvinnorna när det gällde att utesluta förekomsten av löss. Flatlöss sprider tyfus. Flyktingarna skickades sedan till Trelleborg där rödakorsare och lottor tag hand om dem och gav dem bad, mat och husrum.
Det var inte mycket vi visste om de stora händelserna, där tusentals och åter tusentals liv gick till spillo. Våra massmedia var då inte så utvecklade som de är i dag. Vad visste vi – förrän långt senare – om Pearl Habor, Hiroshima, förintelselägren eller tyskarnas misslyckade anfall mot Moskva, då de som ej dödades i strid frös ihjäl eller blev lemlästade för livet? Vår nu pensionerade kyrkoherde, Arthur Brucher, då tysk medborgare, deserterade från tyska armén och gömdes av sina föräldrar två månader i en kolkällare. Om detta hade upptäckts, så hade med all säkerhet hela familjen arkebuserats. Hans bror var med om att försöka inta Moskva och förlorade där båda sina ben.
Den 4 maj 1945 Fredens timma slagen! Danmark fritt. Norge och Finland följde efter. Det senare fick dock avstå landområden till sin granne i öster. Baltikum gick annat öde till mötes och fick först under 1990-talet skönja friheten åter. Den sargade världen kunde andas ut. Även i Äspö släppte oron.
Under efterkrigstiden fortsatte jag mitt arbete. Det mest spännande händer nog på dygnets mörka del. Efter kriget inköptes en bil, en DKW. Nattbesök västerut. Vid Bror Axel Olssons gård gick en man mot öster. Jag funderade något över hur långt han skulle hinna, innan jag återvände. Mannen hade hunnit till den då ej belysta avtagsvägen till Äspö. I strålkastarljuset stod han mitt i vägen med armarna utbredda. Idag ångrar jag nästan att jag inte stannade. Han kanske bara hade velat ha skjuts någon mil och inget annat. Reflexmässigt tryckte jag dock på gasen. När jag kom hem ringde jag polisen, berättade vad som hänt och att jag märkt en lätt stöt mot bilen. Som alltid ställde de upp och lovade köra ut för att kontrollera att inte någon kommit till skada.
Syster Martha i full aktion
Nattbesöken var många, vilket föranledde min chef, provinsialläkare i Anderslöv (Sigfrid Jonsson) att ordna, så att jag fick en undersköterska till hjälp. Jag blev den första i landet med denna förmån. Den först anställda var Svea Brandt, som efterträddes av Ingrid Rönn, vilken skötte kronikervården med den äran. Vi har många minnen gemensamma. Vi använde ofta hennes Saab som färdmedel. Den var framhjulsdriven och därför lättare än andra att forcera snödrivorna med. Ett sjukt barn skulle besökas. Sista kilometrarna helt oplogade. Det var bara att gå tvärs över fältet med en ytterbelysning som ledstjärna i nattmörkret. Men fram kom vi. En annan gång var det bilstationen i Klagstorp som fick ställa upp. Den enda framkomliga vägen genom snömassorna för att komma till Brönnestad gick via Tullstorp! Till Slättåkra kom vi. Sedan gick taxichauffören, Lennart Mårtensson, och jag hand i hand över fälten till Brönnestad. Lyckligtvis kände Lennart till en märgelgrav som vi måste passera.
År 1952 bildades Klagstorps storkommun, som utgjordes av nio församlingar, bland dem Äspö. Prosten Liljekvist höll ett mycket uppskattat invigningstal på Klagstorps torg. Äspö har förunnats en kortare kuststräcka längs Östersjön.
Gårdarna i Äspö har fått uppleva generationsväxling på löpande band. På Kvarnlyckans gård skedde det redan 1941, då Hasse och jag gifte oss. Sedan dess är det nu dags för en ny generation, som på vissa gårdar redan tagit över och på andra förbereder sig för ett övertagande.
Prästgården såldes 1968 till Malmö stad. Min man var ordförande i kyrkorådet och därmed förhandlare i detta ärende. Prästgården såldes sedan 1990 till Åsa Holmlund och Thorbjörn Levin, som alla Äspöbor tagit till sina hjärtan. Vad hade kunnat hända? En förening ville också ha prästgården som konvalescenthem till före detta missbrukare. Sammanträdet i Äspö kyrka blev en het debatt. Undertecknad var ensam positiv till försäljningen. Min tanke var att ett sådant hem skulle kunna ge arbetstillfällen i vår lilla by. Nå, händelserna utvecklade sig till allas belåtenhet.
Den lilla byn på slätten, som en gång hette Espe, har en vacker kyrkogård. När man vandrar där blir man nostalgisk. Vid sidan av min makes grav reser sig en pelarliknande gravsten med inskriptionen Riksdagsman Per Nilsson, Algotsborg, född 18/5 1816, död 3/12 1879. Nils Lovén (Nicolovius) gravställe går jag också ofta förbi. Apotekare Gunnar Åberg – chefsapotekare på apoteket Lejonet i Malmö – lärde älska Äspö. Han inköpte före detta muséet som fritidsbostad. Denna byggnad renoverade han mycket pietetsfullt Efter pensioneringen bosatte sig familjen i Äspö, på vars kyrkogård han också har sitt sista vilorum.
Min önskan är att vår lilla idylliska by Äspö allt framgent må fortsätta att leva i gemenskap och lycka. Läs Moder Teresias bön och lev därefter!
“Herre, gör oss till ett redskap för din frid.
Hjälp oss att bringa kärlek där hatet gror,
förlåtelse där oförätt begås,
att skapa endräkt där okunnighet söndrar.Hjälp oss att bringa sanning där villfarelse råder,
tro där tvivel har makten,
hopp där förtvivlan härskar.Hjälp oss att sprida ljus där mörker tätnat
bringa glädje där sorgen tygner.Mästare, lär oss att sträva efter
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå
inte så mycket att bli älskad som att älska.”