Tre målarmästare Jönsson

Tre målarmästare Jönsson

Thorbjörn Levin och Sven Sjöstedt

Jöns Jönsson (1836 – 1918) var Äspö bys vagnmakare. Han bodde strax sydväst om kyrkan.

Hans son Christen Jönsson (1868 – 1955) var först ut av de tre generationerna målarmästare. År 1909 köpte han ett småbruk någon kilometer norr om byn med fyra tunnland, där han sedan höll två kor, ett par grisar och ett antal höns. Ett nytt hus byggdes längs vägen. Han odlade råg, sockerbetor, blandsäd och vall, byggde ett eget tröskverk och köpte byns första traktor – en Fordson Major 1928. År 1923 erhöll han Hushållningssällskapets diplom. Christen Jönsson var dock i första hand målare – inte jordbrukare.

Nästa generation var Hjalmar Jönsson (1896 – 1972), som fortsatte driften på gården men arbetade i första hand som målare. Målarmästare blev han år 1943.

När så den tredje generationen målarmästare – Kaj-Arne Jönsson (född 1938) – tog över så upphörde småbruket och arbetet som målare tog den fulla arbetstiden.

Vad målade man och för vem? Man målade – oftast kalkmålning – boningshus, ut- och invändigt i Äspö och i byarna omkring. De som ville ha målningsarbeten utförda var oftast bönder och andra med välordnad ekonomi, exempelvis handlaren, mer sällsynt arbetarbefolkningen.

Hur målade man? Ja, vanligtvis kalkmålade man väggarna invändigt. För att bryta enformigheten gjorde man mönster på väggarna med natursvamp (tvättsvamp). Man kunde också oljemåla väggarna och dekorera dem med schablonmålning. Sådana schablonmålningar förekom dels uppe vid taket, dels på väggarna. Schablonerna kunde man köpa, men de första generationerna målarmästare tillverkade dem själva av spännpapp. För de flesta var det alldeles för dyrt att tapetsera väggarna.

Taken kläddes in med spännpapp – även bjälkarna. Juteväven kom först på 1950-talet och glasfiberväven kom ännu senare. Gamla fina pärlspontade brädtak från sekelskiftet doldes under 1940-talet av treetex- eller masonitskivor. Under 1960-talet kom dock takpanelen tillbaka.

Man imiterade också olika träslag – så kallad ådring. Björkådring var vanlig i köksinredning. Ibland ådrade man i grönt (gult + pariserblått) men mest i gulådring. Ekådring, exempelvis på dörrspeglar gjordes uteslutande i gult – brunt. Arbetet med ådring skedde med hjälp av streckpenslar och stålkam.

Men färgen då – var köpte man den? Svaret är att den inte alls köptes utan tillreddes hos målarmästarna. Oljefärg fick man genom att blanda linolja och zinkvitt. För att få en bra limfärg blandade man krita, vatten och lim. Kritan kom från Limhamnn i 50-kilossäckar. Lim fick man fram genom att köpa torkad irländsk mossa, som sedan kokades. I dag köper dock även en målarmästare färdigblandade syntetiska färger (plastfärger).

För att få bort gammal färg användes förr fotogendrivna blåslampor. Därefter gällde det att finfördela och blanda färgpigmenten. För det använde man en rivsten, en platta av kalksten eller marmor, tillsammans med en löpare av granit. Till själva målningen användes då som nu penslar oftast gjorda av svinborst. Till finare penslar för dekorationsmålning, etc användes hår av mård eller ekorre.