Äspö prästgård – en kort historik

Äspö prästgård – en kort historik

Thorbjörn Levin. Denna beskrivning av Äspö prästgård bygger i sin inledande del på en artikel av Albert Nilsson i Skånska Fornminnen, Årsbok 1930.

Med en livvakt av höga tunga almar låg i början av 1900-talet Äspö gamla prästgårds vita längor lugna och imponerande söder om Äspö kyrka. Det var visserligen ingenting annat än helt vanliga klineväggar i dessa längor men ändå tedde de sig med de långa och högt resta halmtaken som stora och mäktiga byggnader. När man tittade litet närmare på gården, så kunde man dock se att det som på avstånd tedde sig som hela och släta väggytor i själva verket visade sig bestå av en massa små plan som nästa alla pekade åt var sitt håll. Det gamla starka ektimret hade börjat ge vika och stolparna hängde på många ställen fritt i luften. Men som helhetsbild gav den vita gården – inbäddad i mjuk grönska en egendomlig bild av söndagsfrid och lugn.

På 1900-talets början fanns det endast tre delar kvar av den ursprungliga gårdsfyrkanten. Den södra längan – boningslängan – revs efter det att den nya prästgården uppförts cirka 100 meter längre söderut. Dessförinnan kunde man endast komma in på gården genom porten som vette ut mot byagatan och kyrkan.

Innergården var stenbelagd med en viss regelbundet och med ett bestämt försök till mönstring med större stenrader och mellan dem liggande fyllning av mindre sten. Längs med längan löpte mer eller mindre tydlig markerade rännstenar, vilka var avsedda att leda bort regnvattnet som fångats av de väldiga halmtaken.

Den västra längan hade på sin södra gavel stall för prästens egna hästar på den tid då han hade arrendator men i alla fall höll sig med eget ekipage. För övrigt fanns i denna länga drängkammare, redskapsbod och loge.

 

 

Den norra längan var portlänga och hade vagnsporten utåt gatan just i sammanbyggningen med den västra längan. I den längan rymdes en del smärre utrymmen för höns, kalvar, torv och ved samt en mangelbod. Både denna och den västra längan var uppförda omkring år 1820 och ersatte då tidigare byggnader.

Den östra längan var betydligt yngre – uppförd så sent som 1857, efter det att den helt rivits ner. Den rymde kostall, häststall, foderlada, en mindre loge och på södra gaveln bostadslägenhet för arrendatorn. De tre uthuslängorna hade var sin praktfull holmeja.

Öster om gården – troligtvis där det nuvarande annexet är beläget – låg ett svinstall, uppfört först på 1900-talets början.

Infarten till gården kom – efter det att boningshuset rivits – att nästan uteslutande ske genom den öppna södra sidan. Porten kom mer och mer sällan att användas.

Den nya prästgården placerades av dåvarande kyrkoherden Nils Lovén (Nicolovius) avskilt och förnämt tillbakadragen en god bit från utehusen och med trädgården och parken bakom sig. Man skulle kunna säga att dess läge rent åskådligt markerar det steg som prästerna tog, då de alltmer lämnade bekymren med skötseln av sin jord och helt drog sig tillbaka till teoretiska sysselsättningar. I äldre tider var socknens präst lika god jordbrukare som sina församligsbor och i många fall en föregångsman för dem.

 

 

Om familjen Lovéns flyttning till Espö och om prästgården skriver Anders Österling följande:

Flyttningen till Espö skedde i slutet av 1850 eller början av 1851. Familjen bodde tydligen först i någon gammal byggnad i avvaktan på fullbordandet av det nya bostadshuset. Den 9/4 skickades fyra vagnar till Malmö för att hämta kakelugnarna, 30/4 gjordes upp med målaren Nykjörk i Ystad “att han skulle måla rummen i nya byggnaden mot 2 Rdr Rgd för varje dörr och 2 Rdr Rhg för varje tapetrulle”, och den 15 juli 1851 avslutades inflyttningen i nybyggnaden. Farfar skriver till Lars: “På Espö är mycket lugnt och jag har icke ett ögonblick saknat Wemmenhög. Jag har byggt en ny bostadslänga, som kostat mig mycket penningar, men jag hoppas, att rummen blifva varma och fuktfria. Jag har åtminstone inte sparat omkostnader för att vinna dessa ändamål”.

Bredvid Espö kyrka ligger alltså nu den vackra prästgården med de tio fönstren i fasaden och det höga torvtaket och förses också snart med trädgård och park. Det var en rymlig byggnad, det talas om förmak, södra och norra gästrummen, matsal, studerkammare, sängkammare, barn- och jungfrukammare, dagliga rummet, komministerrummet och gavelrummet, och dessutom funnos två flyglar.

Om dessa flyglar skrev bland andra Emma Bendz i sin bok om A.U. Bååth och hans krets “En särdeles idyllisk flygelbyggnad, övervuxnen av täta vinrankor, användes som gästvåning, och det var därnere det diktades och arbetades”.

Nils Lovén lät också anlägga en trädgård och park, “vilken nu är vuxen och betydligt bidrager till att Espö är den vackraste prestgård i hela häradet” (Asp, 1891). Trädgården omnämns också av Anders Österling: “med biträde av en kustroddare från Abbekås planterade han träd och ordnade spaljärer, så att anläggningen blev en lummig oas på slätten.”

Även Teodor Holmberg – prosten Holmbers son – vittnar om prästgården och dess trädgård:

Men framför allt var Äspö prästgårdshem långt mer trivsamt, rymligt och vackert än det gamla, fuktiga, halvt förfallna i Gärdslöv, och där det låt med sin långa huvudbyggnad och sina två flyglar inbäddat och omgivet av Lovéns mästerverk, den stora trädgården med park och gårdsplan och uppkörsallé – allt av prosten Holmberg på bästa sätt bevarat och förskönat – var det ej underligt, att Äspö prästgård fick anseende som en av de vackraste i Skåne. …

Sällan sågs en mer betagande sommarsyn än Äspö prästgårds åt trädgården vettande långa sydsida. Där sågs gula och vita rosenbuskar på spaljé mellan persiko- och aprikosträd, sträckande sin yppiga fägring från marken upp till takkanten. I trädgården växte så gott som allt vad Skånes rika jord kunde alstra, och tryggt kunde ungdomarna vid sommarhögtid släppas på bete i jordgubbslanden – det blev bär ändå över och övernog.

På 1930-talet plöjdes hela trädgården upp och gräsmattor anlades. Den västra flygeln revs under 1940-talet och den östra övergick till att bli ett förrådshus med garage.

Äspö prästgård upphörde 1968 som prästgård och såldes till Malmö kyrkliga samfällighet, som använde den för konfirmationsläger, äldregrupper ect. Äspö prästgård döptes om till Äspögården. Verksamheten fungerade väl och år 1976 byggdes ett annex/lägergård. Därefter avtog aktiviteterna och på 1980-talets senare del slumrade Äspö prästgård för att någon gång då och då under sommarhalvåret vakna upp.

Hösten 1989 såldes prästgården till en privatperson som ett halvt år senare sålde den vidare till Åsa Holmlund och Thorbjörn Levin. De gjorde om den till en kurs- och konferensgård m.m. och driver den fortfarande (år 2002) som en sådan. Den östra flygeln har åter blivit ett boningshus. Uppkörsallé och gårdsplan har restaurerats. Vem vet – kanske den västra flygeln också återuppstår som på Lovéns och Holmbergs tid?

 

 

 

Vem av eder båda får jag nu lov att tacka? Prosten Lundblad hade blivit vald till kyrkoherde i församlingen och efter sitt tillträde tog han en dag en promenad till annexförsamlingen Klagstorp. På hemvägen upphanns han av kyrkvärden Olof Jakobsson, som med hästskjuts med en sugga i bur körde hemåt. Humorn lekte på läpparna och i Olofs ögon, då han stannade och frågade “Kanske kyrkoherden vill sitta upp här hos oss bägge?” Tack sa´ Prosten och klev upp, och så bar det åstad under gemytligt samtal. Vid prästgårdsinfartens pelare hoppade prosten av och på sitt säregna artiga sätt lyfta han på hatten och undrade “Vem av er båda får jag nu lov att tacka?”. Olof Jakobsson berättade om episoden för klockaren och tillade “Den prästen kommer att passa här i Espö.”