Från armkraft till hjärnkraft

Thorbjörn Levin

När människor blev bofasta, började hålla boskap och odla jord, så ställdes stora krav på dels sammanhållning i socknarna, dels på ”kraftfulla mannar”. Sammanhållning i socknarna krävdes, eftersom jorden med åren blev uppdelad i tusen och åter tusen småbitar, som ej kunde odlas var för sig. I byalagen måste man komma överens om när det var dags att gemensamt så och skörda. Träredskap fanns, men mycket arbete fick utföras för hand – starka män och kvinnor var en förutsättning. Man använde tidigt dragdjur – exempelvis oxar och hästar. Det handlade då inte bara om att dra plog, harv, kärra eller andra jordbruksredskap. Det handlade också om att exempelvis ”dra upp” vatten genom att gå i cirkel runt brunnen.

Det är klart att man i bygden alltid fantiserade om något tekniskt underverk som skulle underlätta vardagsarbetet. En del nöjde sig inte med att fantisera utan försökte också konstruera, bygga och pröva. Redan på 1100-talet tillkom de första vattenkvarnarna, alltså långt före det att väderkvarnarna gjorde sitt intåg i spannmålsbranschen.

Möllorna
Utvecklingen tog dock fart först under 1800-talet, då kol och järn kom att i någon bemärkelse bli tillgängligt för var man. I Äspö gjorde tekniken sitt intåg med möllorna. Nils Jönsson (f.1810; d 1894), storhandlare på Espöholm, var den som lät anlägga inte mindre än tre möllor i Äspö – troligen de enda möllor som har funnits i Äspö. Sonen Anders Nilsson skriver i sina Minnen och anteckningar från en 85-åring följande om fadern och möllorna.

Min far, som ursprungligen var lantbrukare, slog sig redan vid mycket unga år på köpmanskap och skeppsrederi och lyckades redan efter några få år komma i god affärsställning. …

Sin jordegendom i Espö utökade han med nya jordköp eller arrenden samt byggde kvarnar, först en vattenkvarn, sedan ovanpå denna en väderkvarn. Några år därefter revos dessa, och på annan plats uppförde han en stor, holländsk väderkvarn. Vidare ombyggdes gården, ny trädgård anlades ävensom planteringar och alléer, både i Espö och Östra Torp. …

Sonen Hans Nilsson övertog kvarnen och stamhemmanet och byggde sig vid kvarnen egen gård. På gamla dagar lämnade han egendomen och flyttade till Espö by. Han efterlämnade änka, dotter till den kända riksdagsmannen Per Nilsson i Espö samt en ogift dotter, guvernant.

Mitt gamla fäderneshem har sålunda för länge sedan övergått i främmande händer. Gården liksom själva handelsplatsen är numera jämnade med jorden. Endast den holländska kvarnen står kvar jämte tillhörande gård”

Fäderneshemmet Espöholm var beläget söder om kustvägen vid det som nu kallas Äspöbadet. Förutom gården fanns där minst ett magasin, ungefär i samma storlek som Köpmansmagasinet vid Smygehuk. Det var där bäcken som ringlar sig genom Äspö – Sänkebäcken kallad – är på väg att rinna ut i Östersjön som Nils Jönsson lät anlägga den första kvarnen, en vattenkvarn. Den drevs av vattenkraft från bäcken, förmodligen via skovelhjul.

Den anlagda vattenkvarnen förslog dock inte. Ovanpå den byggde Nils Jönsson därför en väderkvarn, en mölla. Den var försedd med vingar för att utnyttja vindkraft – istället för vattenkraft – för att driva maskineriet. För att komma rätt mot vinden var man tvungen att bygga hela kvarnen vridbar. Även denna kom senare att jämnas med marken.

Nils Jönssons sista mölla (se bilden) var en så kallad holländare. På dessa var kvarntornet fast uppmurat och och täckt med en rörlig huv på vilken axeln med vingarna var fäst. Holländaren uppfördes någon kilometer norrut från Espöholm räknat. Kvarnen har fått ge namn åt gården – Kvarnlyckan – och nedre delen av kvarnen finns fortfarande (år 2002) kvar i gott skick.

Jordbrukets mekanisering – ett par axplock
År 1883 var det dags för ångans inträde i Äspö. Då bildade ett antal byamän med Nils Jönsson på No 17-18 i spetsen ett bolag “för anskaffande och begagnande av ett ångtröskverk, för vars inköp vi gemensamt upptagit ett sparbankslån”. Tröskverket gick runt i byn enligt särskild turordning.

Elva år senare – år 1894 – skaffade sig nyss nämnda Nils Jönsson Äspös första självbindare. Den första privata traktorn kom till byn år 1928 och ägdes då av målare Christen Jönsson.

Sedan har utvecklingen gått snabbt. Det rationella jordbruket utnyttjar givetvis all tänkbar teknisk utveckling och har under det senaste årtiondet datoriserats i allt högre grad.

Elkraft
Äspö Energiförening bildades vid ett konstituerande sammanträde den 28 juni 1918. Syftet var att till medlemmar och andra abonnenter anskaffa elektrisk energi till ljus och kraft

Av stadgarna för Äspö energiförening framgår att ”hvarje inträdesansökande erlägger vid ansökningens inlämnande till styrelsen såsom insats i föreningen 5 Kr för hvarje andel eller insats, hvarmed han önskar ingå i föreningen.” Räckte det verkligen med fem kronor? Nej, fortsätter man sedan att läsa stadgarna så finner man följande

För hvarje tunnland af den egendoms åkerareal för hvilken elektrisk energi för kraft önskas skall en andel tecknas.

För elektriska motorer, som ej används i sammanhang med jordbruk, tecknas en andel för hvarje påbörjad tiondels hästkraft.

För elektrisk belysning, som ej används i sammanhang med jordbruk, skall för hvarje lampa om högst 50 watt en andel tecknas.

Minst fem andelar måste tecknas av medlem.

Av stadgarna framgår också att den som genom laga kraftägande dom förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller som blivit försatt i konkurs kan uteslutas ur föreningen. Den som uteslutits förlorade all rätt till insats, vinst eller andel i föreningens tillgångar.

Transformatorn placerades längst ner i Äspöparkens sydvästra hörn. Till transformatorvakt utsågs den tekniskt mest kunnige och motiverade i byn, Olof Jakobsson. Han hade i början av 1920-talet anställt en ung och skön småländska på gården. Varma känslor spirade, men det angick ju inte äspöborna, menade Olof. Så när han och Dagmar svärmade i Prästaparken (den kallades så på den tiden) brukade han bryta strömmen och därmed mörklägga hela Äspö. Det kan tilläggas att Olof och Dagmar gifte sig och fick sex välartade barn. Och att ett strömavbrott på den tiden togs med jämnmod av äspöborna, som tände sitt stearinljus med en glimt i ögonvrån – jaså, är Olof ute och friar!

Den 1 juli 1949 överläts föreningen till Wemmenhög-Skytts Kraftaktiebolag för 22 000 kronor samt övertagande av ogulden skuld hos Klagstorps Elektriska Installationsaffär avseende en ny transformator.

Äspö Energiförening trädde i likvidation den 4 februari 1951 och upphörde den 24 januari 1953.

Atomkraft, solkraft, vindkraft, etc
Behoven av energi har under hela förra århundradet ökat. Vattenkraften är i stort sett utbyggd. Olja som energikälla är inte oändlig. Atomkraft verkade ett tag vara lösningen, men ett par tillbud i USA och framförallt katastrofen i Tjernobyl gjorde att man började leta efter andra förnybara energikällor, exempelvis snabbväxande energiskog, solkraft, vågkraft och vindkraft. Vindkraften torde med viss framgång kunna vara aktuell på Söderslätt, där vinden ofta får ett stort utrymme. Ett och annat vindkraftverk har också vuxit upp på slätten – ännu dock ej i Äspö. Två har försökt men fått avslag.

Prestavering

Anders Månsson var död, hans son Emil skall ut för att få tag i någon lämplig person till att prestavera vid begravningen. Han kommer t111 Nils Hallberg No 12 och frågar honom om han vill åtaga sig uppdraget. Men Hallberg säger ”ack nä ja ä rent forr gammal till såånt”. -”,Hm hm,” säger Emil, ”de va konstigt, så sier di alla som ja har frågad. Men hadde far baare säl left, så hadde han väl prestaverad över si”.