Fornminnen, källor och boplatser

Fornminnen, källor och boplatser

Thorbjörn Levin

“Söderslätt bjuder istället på rikets bördigaste jord. Därjämte smekes ögat av den mjuka vågformiga terrängen, de täta bebyggelserna av vitrappade korsvirkesgårdar och små trappgavelskyrkor, de tätt förekommande ättehögarna och pilvallarna, vilka alla tillsammans bilda ett samstämmigt perspektiv av växlande skuggor och dagrar, förhöjt sommartid av de rika vajande sädesfälten, som åt detta perspektiv förläna en enastående färgprakt i det ymnigt flödande solljuset.” Så skrev Anders Nilsson år 1929 i sina Minnen och anteckningar av en 85-åring.

Låt oss stanna upp vid ättehögarna. Sådana har det funnits gott om i Äspö och några finns det fortfarande kvar.

På Äspö allmänning söder om kustvägen låg – cirka 50 meter öster om nedfarten till Äspöbadet – tidigare en hög, där man om sommarkvällarna dansade. Högen ifråga var helt av grus, som användes av byafolket att laga vägarna med. Den förstördes helt år 1915 i samband med den torvupptagning som då – under första världskriget – ägde rum där nere.

Vid Dalahill fanns tidigare två högar som kallades Ulvahögarna. En av dem förstördes i början av 1900-talet, men den andra finns fortfarande kvar. Den är belägen öster om Dalahill. Vid utgrävningar har i båda högarna påträffats ben av människor.

Vid Nr 16 finns ytterligare en hög, den så kallade Oddehöj. Den ligger vid gårdstomtens nordvästra hörn och är tydligt markerad.

Lemmeshöj ligger nu för tiden i Lilla Beddinge, strax öster om reningsverket. Enligt 1699 års karta låg den då inom Äspö gränser. Vid den högen samlades på Äspödagen i början av juni Äspöborna för att förtära “kaffe, kager eller anned edetöj”. Denna tradition upphörde i början av 1900-talet och ersattes av samling med motsvarande ädla syfte i Äspögårdens park.

Ett antal hällekistor har funnits i byn. En del finns ännu besvarade på nummer 18 samt på nr 8 och 16 (norr om husen).

Algots sten är omgiven av en viss mystik. Var finns den egentligen och hur stor är den? Enligt 1569 års Landebog skulle den vara belägen 100 – 200 meter norr om Lemmeshög, det vill säga betydligt längre söderut än vad som förut antagits. Där sägs följande: Hauffre iord Stening kierlinge hullen Spund agerem Lang ager Wid Algu stenind Lelle engen Wilhögs agerenn heydesstickidtt heydenn. Om så är fallet, så har stenen ända in på 1940-talet varit ovan jord, cirka två meter hög. Mycket dynamit har dock använts för att få bort den från åkermarken. Stenen består av en lös bergart med mindre och större partier av glimmer insprängda. Eftersom stenen är en av ett sådant löst material, så “biter” inte skotten på den. Nu för tiden finns dock intet av sten kvar ovan jord. Hur stor den är i omkrets vet man inte, eftersom alla, som försökt att kräva omkring den för att kunna bedöma dess storlek, har givit upp innan de fått klarhet. Enligt andra källor ska stenen finnas i den sydliga delen av nr 15. Stenen i fråga kan också finnas på den mark som har nummer 51 på 1915 års karta över Äspö. Det troliga är att den handlar om ett flyttblock, som följde med inlandsisen ner till Sveriges sydligaste del. Algots sten har däremot inte funnits i närheten av Algotsborg, även om man kan anta att stenen inspirerat till gårdsnamnet.

Det har funnits flera källor i byn. En sådan är Karnas killa i Äspös södra delar, vars mer exakta läge numera är okänt. Möjligen är det – framhåller Sune B Larsson – samma källa som i Landebogen heter Tole Killa. Norr om Äspö kyrka – på allmänningen – finns fortfarande byns killa. Där hämtade byns bönder ända in på 1940-talet vatten i stora vattentunnor till kor och hästar ute på bete. Vattnet pumpades upp för hand cirka två meter ovan jord i ett rör som sedan böjde av ner mot vattentunnans öppning.

 

Bed honom vänta en liten stund Otto Jönsson L Beddinge en radioapparat med sig när han kom till Espö och flyttade in i Klockargården. Hans nya närmaste granne tyckte det skulle vara roligt att en gång få höra radio, vilket han då ännu ej varit i tillfälle till. Otto Jönsson lovade att säga till honom en gång, när det blev ett trevligt program. Så en dag skickade Otto Jönsson in sin son och bad skräddaren komma – nu med detsamma för Kungen skulle hålla trontalet för riksdagen. Då sa´ skräddaren “bed honom vänta en liten stund för nu är pressjärnet precist varmt”.