En jul- och nyårshelg i Äspö i början av 1800-talet

Thorbjörn Levin. En bearbetning av en artikel av Egon Prahl i Vemmenhögs härad (tryckår 1965)

Per Nilsson – en folklivsskildrare och riksdagsman från Äspö, närmare bestämt Algotsborg – tar oss med på ett besök på en gård i socknen under en jul- och nyårshelg i början av 1800-talet. Då hade ännu inte seden med julklappar och julgran kommit till vårt land.

Av alla högtider betraktades julen som den förnämsta och den hölls mycket heligt. Förberedelserna var många. Då stöptes ljus, då tvättades och slaktades, brygdes julöl och bakades fint bröd och fina kakor; det kokades och stektes ända fram till julafton. Då skulle dock allt vara färdigt, och innan solen den aftonen gick ned, skulle gården stå sopad och fejad och likaså stall och lada. Alla hästar och kreatur skulle dessförinnan vara fodrade och vattnade. Gässen skulle julafton äta havre ur ett såll, i vilket skulle ligga en ullsax och en gnidesten (brynsten). Om man inte hade lagt dit dessa två verktyg, så skulle man bli efter med allt arbete under hela det kommande året. Det var inte roligt, för då blev man kallad “bagasare”. Alla dörrar och lämmar på gårdens yttersidor skulle stängas och fick inte öppnas förrän efter solens uppgång dagen därpå. Dessa försiktighetsmått iakttogs noga, så att inte trollen skulle kunna komma in och skada kreaturen.

Därefter var det dags att tvätta sig och klä sig i högtidsdräkt. När det var gjort gick man ut och lyssnade om man kunde höra kyrkklockorna ljuda, vilket ansågs som ett gott tecken på riklig gröda det kommande året. Om det stormade och ingen kyrkklocka hördes, så blev man illa till mods – det tolkades som motsatsen. Under tiden hade fruntimren klätt stugan med vitt linne. Ett lakan var spikat under loftet över bordet. Man hade också hängt lakan över fönstren, ja till och med den stora “himlinga”-sängen var överkädd med lakan. Hörnskåp och klockan stod klädda med långa handdukar. Golvet var som vanligt sandat med vit havssand och bestrött med fint hackat enris.

När nu alla samlade sig till den på detta sätt utsirade stugan, så möttes de av det dukade bordet. Mitt på bordet låg en stor hög brödkakor, och kavringar voro ställda runt om brödhögen. Det var så rikligt tilltaget, att det skulle räcka till för husfolket under alla helgdagarna. Bägare, kanna och krus skulle stå fyllda med fradgande öl. Två ljus med krusat papper i stället för ljusmanschetter stod på bordet. Ingen fick komma in i stugan med ljus, förrän de två julljusen blivit tända. Det var vanligtvis husmodern själv som tände de två ljusen. Först därefter satte sig allt husfolket till bords, husbonden och matmodern vid översta bordsändan, vilket alltid var högsätet. Drängarna satte sig på vanliga stället “bak” bordet, det vill säga på den sidan som var intill väggen, och barnen samt pigorna satte sig framför.

Bordsbönerna lästes högt och därefter började man äta. Måltiden bestod oftast av smör och ost, soppa, gröt, fisk, stek och kakor. När måltiden slutat lästes åter bordsbönerna högt och så tackade alla för maten. Därefter gick matmodern runt och gav en stor kaka fint bröd åt varje dräng och piga. Hon gav också var och en av dem en så kallad “julehög”, det vill säga en kavring med pålagd sylta, stek, korv, ost, våfflor, godrån och klenor. Dessa godsaker gömde var och en hos sig för att sedan kunna äta som en “mellanbit” under vardagarna.

Pigorna dukade så av fat och tallrikar från bordet, och duken höljdes över brödhögen, som blev stående kvar. Ljusen skulle också stå kvar på bordet. Ingen av de tre högtider (jul – nyår – trettondag jul) fick de tagas därifrån. Man fick inte heller använda dem för att “ljusa” under bordet. Om de voro så stora att de under högtidsaftonen inte brann ned, så skulle man tända dem – och endast dem – på högtidsdagen. Inget annat ljus fick tändas förrän de brunnit ner.

Därefter tog alla sina psalmböcker och satte sig åter vid sina platser vid bordet. Husbonden läste högt några böner, och sedan sjöng man afton- och julpsalmer. Senare började kortspel om äpplen och nötter, om man hade några; om inte så spelade man om “pever”-nötter, det vill säga små bakelser av vört (ojäst starkt öl) och rågmjöl i form av nötter eller om “fitta”-nötter, det vill säga bakelser av “klene”-deg, kokta i flott i pannejärn. När man hade spelat ett tag, så fortsatte man med jullekar av olika slag. Med dessa fortsatte man till klockan 23, då kreaturen skulle ha sitt nattfoder och folket äta sin kvällsvard, bestående av sylta och rödbetor. Därefter gick alla till vila.

Juldagsmorgonen skulle alla, så fort de var klädda, komma in i stugan, hälsa god morgon och önska husbondefolket lycka till med en fröjdefull julhelg. Därefter skulle de få en bit mat, eftersom ingen enligt gammal sed den morgonen fick gå fastade och fodra något djur. Till kyrkan skulle den dagen gå så många, som kunde komma hemifrån.

Annandag juls morgon skulle den aska som blivit kvar på spisen julaftonen, och som pigorna noggrant tagit vara, sållas på fäkreaturens hals och rygg. Alla fäkreatur och hästar skulle då också få salt. Folket bespisades den dagen till frukost med stekt blodkorv.

Om någon av barnen eller tjänarna på gården under julhelgen besökte grannarna, så skulle de alltid ha ett par kavringar med sig till förtäring. Drängarna hade för det mesta i löneackordet “fri julstua”, det vill säga frihet att bjuda alla byns drängar och pigor på en dans en afton. I varje by bodde för det mesta en speleman, som spelade på gehör. Denne skulle drängarna själv betala, men husbonden skulle bjuda på förplägningen, som bestod av öl och brännvin, smör och bröd, kött och ost. I mörkningen samlades ungdomen. Drängen på stället skulle alltid med ett fruntimmer öppna dansen i en polska. De vanliga danserna var polska, vals och kadrilj samt ringdanser. Nöjena fortsatte till midnatt. På så vis hade man varje kväll under helgen en “julestua” någonstans i byn, till dess man hade dansat en gång på varje ställe, där det fanns ungdom med i laget. Om det var sorg i något hus, fick man inte dansa på det stället. Då fick istället drängarna träffas och – för att få tiden att gå – ägna sig åt kortspel, tolva, knektepass, “hongaröf” och “sala hyppicka”. Sådana samkväm kallades “tampagillen”.

Nyårsafton firades på samma sätt som julafton. Drängar och pigor fick än en gång julhögar – men inte någon brödkaka. När man hade sjungit färdigt psalmerna brukade drängarna ofta gå till grannarna och “skjuta nyår”. Det gällde då för grannarna att vara mycket vaksamma och påpassliga, så att de fick tag på de skjutglada drängarna och bjuda in dem på något att äta och dricka. Om man inte fick fatt på “gästerna”, så ansågs man vara feg.

Nyårsdagens morgon skulle liksom juldagen barn och tjänare komma in till husbondfolket och hälsa “Go´maren, löckia te gott nyår!” Därefter skulle var och en äta ett äpple på fastande mage. Då skulle man få mycket frukt det kommande året.

På trettondagsafton skulle man efter gammal sed med stor omsorg stoppa halm i alla gluggarna på väggarna. De gamla brukade allvarsamt förmana “trettene aften ska´ en stoppa alla glogga med gröd”.

Bordet stod också den kvällen dukat i stugan på samma sätt som under jul- och nyårsafton – med ett undantag. Istället för de två julljusen hade man nu ett enda, men med tre grenar, vilket symboliserade de helige tre konungar. Efter måltiden fick var och en även denna afton julhög.

Trettondagsafton eller någon annan av de andra helgaftnarna brukade ofta en av drängarna gå till någon av grannarna med en kokt svinfot, insvept i ett papper. På papperet stod det skrivet “Gnava kyded åu denna fod å skicka benen te baga” – Gnag köttet av på den här foten och skicka sedan benen tillbaka! Om granngårdens folk kunde ta fatt drängen, så måste han själv gnaga köttet av grisfoten och ta en sup för varje benknota. Om drängen istället kunde smyga sig undan, så fick grannfolket gå tillbaka med benen. Om han då blev fasttagen, så måste han ta en sup för varje benknota.

Trettondagsmorgon skulle så alla barnen och tjänarna komma in till husbondefolket och hälsa “Go´maren, lökia te gott slud på julen”. På många ställen kunde man se ett så kallat “saltamadsfad”, det vill säga en svarvad träskål på fot, som överfylld med kokt salt fläsk, kött och korv, skulle stå på bordet alla julhögtidens både kvällar och dagar. Den fick inte röras, förrän hela julhelgen var över. Därför brukade de gamla sjunga:

“Juleafton på juleda´
Har bonnen så gott han vill ha,
Men trettonde da´ jul
Då gimmer moer sitt suel;
Då begiönner bonen å kåga
Å kiör hon han i la´en å många.”

Ja, så var det då – för två hundra år sedan – i Äspö by!

Gille på Algotsborg

Det var gille hos riksdsgsmannen Per Nilsson på Algotsborg, och efter maten kom romtoddyn fram. Flera höllo tal och en utombyare, Lars Olssons St Isie ville också tala. Han knackade högtidligt i sitt glas, reste sig, men kom av sig och kunde inte ens börja. Efter en stunds spänd väntan höjde han glaset och sa´ “Skål!” och satte sig igen.

Fram på småtimmarna föreslog någon i sällskapet att (det var tid att) bryta upp. Nej tyckte Ove Christoffersson, det är för tidigt. Jag menar att Lars Olsson gärna kunde hålla ett litet grant tal till.