Byordning, byalag och ålderman

Byordning, byalag och ålderman

Thorbjörn Levin

Byarnas jord var i allmänhet uppdelad i tre eller fyra vångar. De fick ofta namn efter hur de var belägna i förhållande till bykärnan; exempelvis Syndre Wången och Westre Wången. Även delar av en vång kunde ha ett speciellt namn.

Genom arvsskifte och hemmansklyvningar blev antalet jordlotter alltfler. Detta resulterade i att det blev svårare och svårare att bruka markerna. Redan på 1400-talet blev det därför vanligt att man i byn fastställde ett antal ordningsregler för hur man skulle bruka jorden och hur beslutsordningen skulle gå till. Från 1600-talets fanns det i stort sett i alla skånska byar en byordning. I den bestämdes bland annat om åldermannens uppgifter och om böndernas skyldigheter.

I en förordning år 1742 beslutade K Maj:t att varje by kunde stadfästa sin byordning vid häradstinget. En sådan byordning skulle undertecknas av samtliga byamän i den aktuella byn. Dessa utgjorde byalaget.

Åldermannen var den sammankallade i byn och utsågs för ett år i sänder. Uppdraget som ålderman gick runt bland byalagets medlemmar. Bytet av ålderman skedde vid Mårtenstid. Det hände relativt ofta att åldermannen fick sammankalla byamännen. Det kunde hända när det var dags att slå gräset eller att börja skörden, men även för att laga stängsel, vägar eller broar. Åldermannen kallade till samling genom att blåsa i sitt horn. För den som ej kom utdömdes böter. Böter utdömdes också för en mängd andra förseelser.

Nils Lovén (Nicolovius) berättar i sin bok Folklivet i Skytts härad att det i ett antal byar fanns en “squallertunna”. Den person som ljugit eller förtalat någon i byn fick som bot fylla tunnan med öl och bjuda byalaget på. Den som hade ljugit fick då först själv tömma ett glas med brännvin och sedan resten av kvällen bjuda byamännen på öl och brännvin, medan han själv fick titta på.

Byns handlingar, byordningen, viteslistor, gamla kartor med mera förvarades i byalådan, som stod hos åldermannen. Skånes äldsta byalåda är från Västra Torp, daterad 1756. Byalagets viktigaste möte under året var mårtensgillet. Då valde man ny ålderman. När gillet hos den gamla åldermannen var avslutat, så tog byamännen med sig byalådan och gick hem till den nye. Där fortsatte festen.

En förordning om storskifte fastställdes år 1762. Förordningen innebar att varje gård skulle ha högst fyra åkerlotter i byn. Så blev dock inte alltid fallet, men antalet lotter halverades i alla fall. Det var ändock otillräckligt. År 1785 genomförde Rutger Macklean enskifte på Svaneholms gods. I Äspö genomfördes ett motsvarande skifte åren 1806-07. Då flyttades en del gårdar ut och i Äspö by blev endast kvar sex gårdar (nr 1 prästlönebostället, samt nr 7, 12, 13, 14 och 18)

I och med enskiftet upphörde till stor del byalagets funktioner. Det blev den enskilde bonden som själv bestämde när det var dags att exempelvis så och skörda. Byalagsinstitutionen med ålderman existerade dock ända fram till slutet av 1800-talet. Det sista året som Åldermansräkenskaper förekommer i 1859 års contobok – enligt Sune B Larsson – år 1864. Därefter ändras de till Espö Bys Räkenskaper till och med år 1871 för att under åren 1872 – 1875 användas under rubriken Mårtens Räken-Skap. År 1884, då contoboken slutar används benämningen “Espö sockens Räkenskaper öfver Socknens allmenna jordar”.

Den 15 oktober 1950 utgick följande inbjudan:

Espö Byamän

inbjudes härmed till teckning av medlemskap i tilltänkt byalag, benämnt Espö Byalag.

Detta har till syfte att då kommunen upphört, som sådan och uppgått i Klagstorps storkommun tillvarataga den gamla byns intressen, besluta i frågor som kan uppstå, återuppliva gamla traditioner, som t. ex. att årligen hålla Mårtensgille för medlemmarna, m.m.

Gillena hålles av medlemmarna i fastigheternas No-följd. Skulle hinder för medlem uppstå och kan detta hinder av byalaget ej godkännas, böte han 50 kronor till bykassan och befrias från skyldigheten, utan att mista sitt medlemskap.

på uppdrag
Yngve Norén
Byamännens valde förtroendeman

Den 17 november 1950 faställdes Byaordning för Espö Byalag. Byalaget har därefter haft ansvar för byns allmänningar inklusive trädbeståndet och tillväxt i parken nere vid havet.

Om byalagets Mårtensgillen finns mycket att berätta – varav en del inte lämpar sig i skrift. De börjar en lördagskväll i november på sätt som Sam Persson beskrivit i visans form. Melodin är Mors lilla Olle.

Espö små gubbar i byen här gå
Glada i väntan, att de nu ska få
Åldermansgille med gåsen så rar
Åldermansmoran den färdig nog har.

Hälsas här först skall med sirliger ståt
Sedan vi sjunga vår Espebylåt.
Ålderman pekar mot bylådans lock
Ack liten malört den står där ju ock.

Klubban i bordet för oss höres slå
Kassan skall granskas av Gubbarna två.
Val skall anställas för kommande år
Ålderman nya så byalådan får.

Gonggongen kallar till gott “madabor”
Alla vi tystna – aptiten är stor.
Värden så fryntligt nu höjer sin skål
Halvan den vinkar för den som den tål.

Nu börjar snacket i väldiger fart
Snacket om “beder” om traktortågsstart
Espöhistorierna kommer ock fram
Många om prästen, om klockarn och Sam.

Alla de gamla som vandrade bort
Minnas vi tacksamt för allt vad de gjort.
Stolta de voro, som vi, över byn
Gladdes den äga, så kär för sin syn.

Sist må vi tacka och följa åstad
Mannen med lådan, så gästfri och glad
Sedan är festen förbi för i år
Minnet från trevliga dagen består

Det kunde förr gå livligt till på dess gillen. Många är berättelserna om “gubbar” som hade svårt att hitta hem i “dimman”, om gubbar som trodde sig vara hemma men lagt sig i dikesren och om mjölken som inte blev hämtad och körd till mejeriet dagen efter. Mårtensgillena har dock med åren blivit lugnare.

Från 1988 ansvarar Byalaget för dels Äspödagen i mitten av juni, dels luciatåget i Äspö kyrka den 13 december.

 

Åldermansgillet 1950 När man 1950 återupptog åldermansgillet, hölls det första hos Karin och Gösta Olsson på prästlönebostället. Där fanns många män i sina bästa år och det pratades länge om detta mårtensgillet. En av männen hade fått lite mycket innanför västen, så till nattamaden serverades han bara kaffe inte gök. Han frynte och fnös. Man såg att han inte mådde bra. En av de andra runt bordet frågade: “Mår du inte bra?” “Jo då,” sa han, “de e bara så jävla äcklet me bara kaffe.” * Som tur var, var det inte så vanligt med poliskontroller på den tiden. Många skulle i så fall ha mist sitt körkort den natten. Man körde dit, man körde hem om än betydligt långsammare och krokigare. Vid första stoppet på hemfärden satt man plötsligt fast. Föraren frågade ägaren: “Va e de nu vi har fastnad i?” “De måste va påganas kuleholl” När övriga efter möda klättrat ut för att få loss bilen, såg man att man backat ut i det nyplöjda fältet. Lyktorna lyste rakt upp i skyn och karlarna fick ta i ordentligt för att kunna fortsätta färden hemåt.