Spannmålsmetropolen Äspö

Spannmålsmetropolen Äspö

Nils-Åke Espert

Så långt ögat kan se så är fälten fyllda av den skönaste säd – med dessa ord beskrev Carl von Linné under sin skånska resa 1749 den rikedom och det välstånd som den skånska slättens spannmålsproduktion ger.

Fram till 1700-talet präglades spannmålsproduktionen av primitiva odlingsformer och lokalt styrda marknader mellan bonden och bysamhället. Från senare delen av 1700-talet intar jordbruket en allt mer ledande och betydande ställning i den svenska samhällsekonomin. Den agrara revolutionen under 1700- och 1800-talen var enligt många forskare en förutsättning för den industriella revolutionen. En central del av förändringarna i odlingen var införandet av växelbruk och kvävesamlande växter samt att modernare jordbearbetningsredskap framförallt plogen med vändskiva av järn togs i bruk. Den agrara revolutionen bidrog till en enorm ökning av livsmedelsproduktionen som i sin tur var förutsättningen för de senaste århundradenas befolkningstillväxt.

Fram till slutet av 1700-talet var Sverige ett spannmålsimporterande land framförallt importerades råg. På 1830-talet ökade den odlade arealen av spannmål och från 1870-talet ökar även avkastningen per ha och Sverige blir ett spannmålsexporterande land, framförallt exporterades havre. Spåren från spannmålsproduktionens historia under den agrara revolutionen och dess stora betydelse för samhällsekonomin går givetvis även att finna i Äspö. Socknen som med sin odlade areal på 230 ha och med sina kvarnar och handelsgårdar har varit en del i det hela. Framförallt under 1800-talets mitt utgjorde Äspö ett centrum för spannmålshandeln inte bara i bygden utan även vida över Östersjöns vatten.

Handelsgården Äspöholm
Handelsgården Äspöholm längst nere vid havet var den östligaste av fyra handelsgårdar. I riktning mot väster låg sedan Ola Nilsgården belägen i Smyge fiskeläge, Larsagården söder om Östratorps stationsbyggnad samt Tyskagården tidigare även kallad Sockerbruksgården eller bara Bruksgården. Tyskagården är idag mest känd som Magasinet i Smyge, årligen besökt av ett par hundratusen turister som njuter av skånsk äggakaka, kaffe med sju sorters kagor, konstutställningar mfl aktiviteter.

Handelsgårdarna började uppföras i slutskedet av Napoleons kontinentalblockad mot England 1806-1814. Vid den tiden lär det ha bedrivits betydande sjöröveri och smuggling i Östersjön. Främst då av engelska sjöfarare. En stor del av bytet avyttrades på den skånska sydkusten till köpmän som sålde godset vidare med stor förtjänst. Men ibland hände det att det dröjde innan man kunde avyttra varan och då måste man ha rejäla magasin för lagring tills köparna infann sig. Englands betydelse i området manifesterades när den engelska flottan 1854 på våren passerade Äspöholm, det lär ha varit en mäktig syn.

Anders Österling som i sin ungdom brukade vistas hos farbrodern i Östra Torp har i några versrader fångat den egenartade stämningen kring magasinen så här

Kring köpmannens tomt med förvildade snår
av blåeld i kalkstenstoftet
där eka ballader ur smugglingens år
när luckorna smälla på loftet.

Den dåvarande gården Äspöholm (Äspö 4) uppfördes under 1840-talet av Nils Jönsson. Han var – berättades det – hård, snabb i sina beslut och betraktades på den tiden som en affärskomet. Redan vid trettio års ålder innehade han en betydande affärsverksamhet med spannmålshandel och skeppsfart, utöver handelsplatserna med säte i Äspö innehade han bla sex firmor i Malmö, fem i Ystad, fyra i Trelleborg samt köpmän/agenter i Stralsund, Rostock, Lübeck m f1 tyska köpmannastäder.

Äspöholm uppfördes i socknens sydligaste del ca 200 meter norr om den plats där två bäckar sammanrinner (Äspö ån och den som kommer från Hemmesdynge) för att sedan göra gemensam sak ut i Östersjön under namnet Sänkebäck. Från huvudgården gick det en enskild väg ner till handelsplatsen, det nuvarande Äspöholm, faktiskt beläget i Lilla Beddinge socken (huvudgården förföll efter Nils Jönsson död 1894 och revs slutligen av min far på 1950-talet).

Jordegendomen i Äspö utökades utöver handelsplatsen Äspöholm genom inköp av Larsagården och uppförandet av ett antal kvarnar. Först en vattenkvarn invid gården, sedan därpå en väderkvarn. På 1860-talet uppfördes en stor holländsk väderkvarn. Uppförandet av holländaren måste betraktas som kulmen på Äspöholms storhetstid och därmed också Äspö som slättens spannmålsmetropol. Väderkvarnen skadades i en storm 1929 varefter vingarna och kupolen nedmonterades, sin nuvarande takresning fick byggnaden 1936 då kvarnen även ombyggdes till snickeriverkstad.

Den stora spannmålskrisen
Mot slutet av 1800-talet hade utvandrarna på ett nästan mirakulöst sätt lyckats att odla upp stora delar av den nordamerikanska prärien. Nyodlingarna ledde till spannmålsöverskott och därmed låga spannmålspriser på den amerikanska kontinenten. Kombinationen med att segelbåtar successivt ersattes med ångbåtar gjorde att transportkapaciteten över Atlanten ökade avsevärt och den europeiska marknaden översvämmades med billig spannmål från Nordamerika. Spannmålskrisen var ett faktum och många av de tidigare så välmående handelsgårdarna gick i konkurs. Även Nils Jönsson på Äspöholm tvingades lämna sin affärsrörelse. En del av verksamheten såldes till utomstående medan några av barnen tog över resterna av det tynande spannmålsimperiet.

Således tog sonen Hans Nilsson över holländarkvarnen och byggde där intill en gård, nuvarande Kvarnlyckan. Hans Nilsson sålde gården 1905 och flyttade upp till byn. Köparen Nils Fritjof dog 1911 varefter hans änka drev gården i ett år innan min farfar köpte den på våren 1912.

Äldsta sonen Jöns Nilsson tog över handelsplatsen i Östra Torp men efter spekulativa affärer i olja tvingades han att sälja handelsplatsen och emigrerade senare till Minneapolis i USA.

En av döttrarna gifte sig med köpman Mattsson, paret övertog Äspöholm men flyttade senare sin verksamhet till Klagstorp. Handelsplatsen, nuvarande Äspöholm köptes av greve Corfitz Beckfries på Börringe. Mattsons anläggningar i Klagstorp övertogs senare av Skånska Lantmännens Lokalförening. När Skånska Lantmännen flyttade sin verksamhet upp till sin nuvarande plats norr om samhället övertogs den ursprungliga anläggningen av Nya Elektriska idag en välrenommerad elektrikerfirma i bygden.

Spannmålsanläggningen norr om samhället – ägd av Svenska Lantmännen – är alltså sprungen ur Äspöholms spannmålsimperium.

Dagens moderna spannmålsanläggning byggdes 1967 och har en lagringskapacitet på 30 000 ton, vida överstigande den lagringskapacitet som de fyra handelsgårdarna nere vid havet en gång hade tillsammans. Odlingsområdet kring Äspö/Klagstorp är ett av landets bästa områden för odling av maltkorn varför Klagstorpsanläggningen har specialiserat sig på maltkornshantering. Det är alltså inte för inte som Äspöborna med stolthet kan säga att ”här i Äspö växer det godaste ölet”.

Av de totalt 10 barnen från Äspöholm måste också nämnas Major Anders Nilsson som skrivit boken ”Minnen och anteckningar av en 85-åring”. En biografi från hans eget liv väl värd att läsa. Av de tre döttrarna blev en fotograf i Köpenhamn, en privat lärarinna samt startade en egen handelsrörelse i Klagstorp. Tre av sönerna nådde aldrig vuxen ålder.

Nils Jönssons ligger begravd tillsammans med sin fru och några av barnen på Äspö kyrkogård. När ni går upp från kyrkogårdsgrinden mot kyrkan ligger gravplatsen på den högra sidan.

Äspöbor, när ni kör från bykärnan ner mot havet har ni ca halvvägs på er vänstra sida resterna av den gamla holländaren, monument från den tid då Äspö var en spannmålsmetropol av betydelse.

Nya tider…
Under tidigare nämnda spannmålskris som inte bara drabbade Sverige och vår egen by utan i stort sett hela Europa gjordes stora politiska ansträngningar för att mildra de negativa effekterna i samhällsekonomin. Den stora politiska striden stod mellan frihandelsförespråkarna och de som ville införa protektionism. I Sverige föll den liberala regeringen som förordade frihandel. Den direkt utlösande orsaken var att en av regeringsledamöterna i denna regering, en ångbaksföreståndare från Stockholm, hade en skatteskuld på en krona och några ören. Kung Oscar II lyckades efter stora ansträngningar och upprepade försök få Gilles Bildt att bilda ny regering. Den nya regeringen införde tullar, införselavgifter och andra handelshinder och protektionismen var ett faktum i Sverige såväl som i många andra Europeiska länder.

För jordbruket och livsmedelssektorn innebar protektionismen en våg av regleringar som i nästan exakt 100 år kom att påverka och prägla vår livsmedelsproduktion. Den 8 juni 1990 tog en samlad majoritet i Sveriges riksdag beslut om att jordbruket skulle avregleras. Med vid denna votering fanns Carl Bild, avkomling till tidigare nämnda Gilles Bildt som införde jordbruksregleringarna. Carl Bild blev 1991 statsminister och genomförde tillsammans med sin jordbruksminister Karl-Erik Olsson från centern, avregleringen fram till EU inträdet den l januari 1995. Fr o m. EU inträdet gäller EU’s gemensamma jordbrukspolitik CAP.

Kreatursdrift
Spannmålskrisen och införandet av regleringar innebar en förändring i produktionen. Nu var det inte längre spannmål som gällde utan mjölk, smör och ost. Nötkreaturen som fram till nu endast hade hållits för självförsörjning och som gödselproducenter till den ensidiga spannmålsodlingen blev en produktionsresurs i sig. Under hela första halvan av 1900-talet var smöret vår viktigaste exportprodukt.

Uttrycket ”äng är åkers moder” kommer från tiden när spannmål var den dominerande produktionen. Genom att skörda hö från ängsmarker och andra utmarker till djurfoder, kunde djuren producera gödsel till den ensidiga spannmålsproduktionen på åkermarken. En treårig växtföljd med 1/3 till vardera vårspannmål, höstspannmål och träda var vanligt förekommande. l och med övergången till en intensivare djurproduktion flyttades foderproduktionen över från ängsmark till åkermark. Klövervallar och trindsäd och i våra bygder sockerbetor tog över stora delar av spannmålsarealen. De nya grödorna gav möjlighet till ett växelbruk som i kombination med den ökade gödselproduktion från djuren ledde till ökade skördar inte minst ökade spannmålsskördarna. Trots att den odlade arealen av spannmål minskade Ökade alltså produktionen av spannmål. Utöver växelbruket och den ökade gödseltillförseln bidrog växtförädling och förfinade brukningsmetoder också till de ökade skördarna.

Förändringen blev ganska snart påtaglig även i Äspö. Produktionen under perioden från spannmålskrisen och fram till andra världskrigets slut kan symboliskt beskrivas med ”på klövervallarna stod de svartvita högproducerande mjölkkorna tjudrade i långa rader” och A U Bååth har beskrivit den sydskånska sommarkvällen med sin tjudrade kor och i övrigt fertila rikedom på följande sätt

Kornknarren skorrar inne i vång
skramlar i klövern ett ringlande tjuder.
Bort i byn harmonikan ljuder
re’n är på korsväg dansen i gång.

Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmör i arm med resliga drängen.
Visan dör hän på strandens ängar
domnar för brusande Östersjövåg.

 

Första halvan av 1900-talet, kreaturen, dragkraften och tekniska innovationer

En gård i byn
Arealen uppgick till knappt 20 ha. Den största gården i byn, Äspö nr 9, var på hela 35 ha, men det fanns också ett stort antal gårdar med betydligt mindre arealer där ägarfamiljen förstärkte sina inkomster med att göra dagsverken på de större gårdarna.

Utöver bonden och bondmoran bestod arbetskraften av en dräng som under sommarhalvåret förstärktes med en ”sommarpåg” och oftast fanns det i köket en piga som också hjälpte till med mjölkningen. Sen tillkom en massa tillfällig arbetskraft i samband med skörd och vid skötseln av sockerbetorna. På Äspö nr 9 hade man två drängar, en mjölkryktare och två pigor.

Åkerarealen kunde vara fördelad på åtta skiften, fyra med spannmål, två vetefält samt vardera ett med korn och havre, två med sockerbetor, ett med klövervall och ett med töresäd (trindsäd) som stundtals kallades för träda.

Spannmålsskörden
Spannmålen skördades med självbindare. Vid seklets början fanns det säkert på de mindre gårdarna några sidoavläggare kvar. Sidoavläggaren som var en föregångare till självbindaren högg av spannmålen och lade buntar av strån som sedan bands för hand till nekar. Självbindaren band själv säden till nekar, därav namnet självbindare. Innan arbetet med självbindare kunde ta sin början höggs det för hand med lie runt hela fältet. En femfots självbindare drogs normalt av tre hästar och följdes av fyra till fem personer som reste nekarna till skylar. Säden fick vid bra väderlek fälttorka under ett par veckor, varefter den kördes in på trösklogarna. Trösklogarna byggdes strax efter första världskriget, dessförinnan lagrades säden i stora stackar utanför gårdens byggnader. Den samlade tidsåtgången för fältarbetet och intransporten till gården kan beräknas till ca ett ha per arbetslag om fem personer per dag.

Äspös första ångtröskbolag bildades år 1883 då en stationär tröska av märket Marchall med lokomobil inköptes. Senare kompletterades tröskan med halmelevator och halmpress. 1918 bildades Äspö Nya Ångtrösksförening som övertog inventarierna från den tidigare ångtrösksföreningen. Marchalltröskan byttes mot en modernare av märket Munktell samtidigt införskaffades en motorvagn med eldrift som kunde ersätta lokomobilen på de gårdar som installerat ”kraft” dvs elektricitet med tre faser. Investeringen i det nya ångtröskbolaget uppgick till 11 100 kr. När samtliga gårdar var elektrifierade såldes såväl lokomobilen som motorvagnen och en elmotor monterades direkt på tröskan.

Från Nya Ångtröskföreningens stadgar daterade den 19 januari 1918 och med tillägg den 3 februari 1920 kan utläsas att varje delägare betalade 65 öre per dt tröskad spannmål om tröskan drevs av motorvagnen och ytterligare 20 öre per dt spannmål om tröskan drevs av lokmobilen. Tröskningen skulle utföras i två omgångar, ett hösttröske som fick omfatta max 250 dt spannmål och därefter ett vintertröske då resterande säd tröskades. Tröskningen skedde enligt uppgjord turordning som dock ändrades varje år för att uppnå största möjliga rättvisa.

Tröskdagen började med kaffe klockan sex, klockan åtta höll man frukost i 45 minuter, klockan tolv en timmes middag, eftermiddagskaffe under en kort paus varefter man efter avslutat tröske kl. 18.00 erhöll kvällsmat, ofta salt sill. I samtliga måltider ingick svagdrickablandning. Dammet utgjorde ett gissel för de som arbetade kring tröskan. Man hade speciella dukar kring halsen och om det fanns mycket mögelsporer även över mun och näsa. Att duscha efter avslutad arbetsdag var ingen självklarhet men det har berättats att Albin Ebom anordnade dusch via en tunna på vinden och säkert var det fler som just under tröskperioderna dagligen tvättade sig grundligt för att bli av med ”kliandet”.

Under en dag kunde man tröska spannmål motsvarande drygt tre ha odling. Det åtgick då två personer ”i golvet” (de som matade fram från stacken) en som matade tröskverket, två säckapassare, två halmmottagare och en maskinist, totalt åtta personer kring tröskan. Till denna bemanning kommer kosthållet i köket som sysselsatte ytterligare två till tre kvinnfolk.

Utöver spannmålsodlingen där vetet i allt väsentligt såldes och korn och havre användes för foder var naturligtvis sockerbetsodlingen en betydande gröda. Utöver sockret erhölls i biprodukterna från sockerframställningen ett mycket bra och näringsrikt foder till nötkreaturen. Eftersom Sven Sjöstedt i ett annat kapitel i denna skrift beskrivit sockerbetsodlingen lämnar jag den dithän.

Mjölkkon i centrum
På gården kunde det finnas upp till åtta mjölkkor med tillhörande rekryteringsdjur, kalvar och några stutar. Under trettiotalet hade byn det största antalet nötkreatur som den någonsin haft, 124 mjölkkor och något fler kalvar och ungdjur, totalt 265 djur. Nötkreaturen utfordrades med hö från klövervallen samt biprodukterna från sockerframställningen. Sommartid betades först töresäden och därefter andraskörden på vallen. Ungdjuren släpptes på bete i ängsmarker, allmänningar och andra utmarker.

Några årtionden före sekelskiftet började importen av högavkastande svartvita kor från Ostfrisland och Holland. Från sekelskiftet och framåt bedrevs ett intensivt avelsarbete för att förbättra mjölkavkastningen. Importen av avelsdjur gjordes framförallt av de stora godsen och hushållningssällskapen som tillsammans med avelsföreningen för svensk låglandsras också svarade för avelsarbetet. Avelstjurar såldes sen ut till byarna på slätten, vanligtvis fanns det en tjänstgörande tjur i de större besättningarna emedan de mindre besättningsägarna fick anlita så kallade tjurhållare för att få sina kor betäckta. Därav uttrycket: ”Hur kom du hi’d, kom du gåenes eller aganes? …nä, já kom leenes mé en ko.”

En av de mer berömda importerna gjordes till Näsbyholms Gods när seklet var ungt. Kon nr:1 Zwarte van der Meer dräktig med en tjurkalv som sedan blev den berömda stamtjuren Zar M 2534. Dessa tidiga importer lade grunden till rasen Svensk Låglands Boskap (SLB). SLB finns i dag långt upp i Norrland även om SRB den rödbrokiga rasen med stor inblandning av Ayrshire fortfarande är den i vårt land mest dominerande. SLB som är både en god mjölkare och en relativt god köttproducent har under andra halvan på 1900-talet avelsmässigt utvecklats ytterligare med importsperma från USA och Kanada. På den nordamerikanska kontinenten har man parallellt med den Europeiska aveln tagit fram en annan svartvit mjölkrastyp som går under namnet Holstein-Fresian. H-F har samma ursprung som SLB men är ytterligare överlägsen SLB vad gäller mjölkavkastning. Mjölkavkastningen har under 1900-talet i princip tredubblats, en högavkastande besättning kan idag i genomsnitt producera över 10 000 kg mjölk per ko.

Efter andra världskriget inträffade ”den stor tjurdöden”. Ute på gårdarna försvann de tjänstgörande tjurarna och idag bedrivs avelsarbetet från några få tjurstationer i landet och nästan all befruktning sker genom inseminering av djupfryst sperma. En bra tjur kan bli far till tusentals kalvar.

Nötköttsproduktionen var fram till 1950 nästan uteslutande en sidoeffekt av mjölkproduktionen. Utslaktade mjölkkor, kvigor samt gödkalvar och en del stutar räckte med marginal till för att täcka köttkonsumtionen. Uppstod det köttbrist reglerade man det genom att minska spädkalvsslakten, systemet gick under benämningen spädkalvsreserven. Den stora tillgången på nötkött från mjölkproduktionen i kombination med spädkalvsreserven innebar att det i praktiken inte fanns plats för någon egentlig köttproduktion baserad på köttrasdjur. Denna produktionsform av nötkött kom först senare under 1900-talet.

Ett svinrikt landskap
Svinskötseln har gamla anor i Skåne. Svinen var länge halvvilda utegångsdjur som höll till på trädan och i utmarkerna, och givetvis i ollonskog. Möjligen hade man enstaka hushållsgrisar som levde på matavfall o dylikt.

När huvudproduktionen på gårdarna övergick från att vara spannmåls- till mjölkproduktion kom biprodukterna från mejerierna att utgöra ett förträffligt fodermedel till svin. Med tillgång till den egna foderspannmålen samt skummjölk och vassle från mejerierna tog svinproduktionen rejäl fart. På gårdarna byggdes det svinstallar och på varje gård kom det att finnas ett par suggor som totalt under året lämnade ifrån sig ett trettiotal slaktsvin. I Trelleborg byggdes det ett slakteri som exporterade fläsk/bacon till framförallt England.

För exportmarknaden använde man sig av den engelska rasen Yorkshire men samtidigt förädlades den svenska lantrasen fram ur danska importdjur. De två raserna är fortfarande de helt dominerande raserna även om det idag också produceras s k treraskorsningar där antingen Hampshire eller Duroc ingår.

En oöverträfflig kombination.
Samspelseffekterna och balansen mellan växtodlingen och djurhållningen under första halvan av 1900-talet var påtaglig. Ordet specialisering fanns inte ens i sinnevärlden och harmonin mellan de olika produktionsgrenarna tycktes total. Med dagens starka fokusering på miljö och djuretik torde en återkoppling till 1900-talets första hälft inte kännas helt fel.

Fårskötsel har aldrig haft någon omfattning av betydelse i vår landsända. Höns och annat fjäderfä hölls endast för husbehov.

Dragkraften en väsentlig faktor
Industrialismens intåg och den maskinella utvecklingen inom industrin satte även sina spår i jordbruket. Det fanns vid sekelskiftet en rad tekniska innovationer som egentligen bara väntade på att få komma till användning. Plogar, harvar, vältar och hackor, många med tekniska finesser som betraktas som nymodigheter idag fanns redan då. T.ex. hade den idag så populära crosskillvälten från Väderstadsverken en föregångare redan 1868 då tillverkad vid Överrumsbruk, där den inte var så bred men arbetade med exakt samma teknik.

Även såmaskiner, konstgödselspridare, självbindare, tröskor m. fl. maskiner var tekniskt välfungerande. Det var bara det att ytterst få lantbrukare hade möjlighet att skaffa sig dessa nymodigheter och framförallt så saknades det effektiv dragkraft.

Att dragoxarna hade spelat ut sin roll stod helt klart. Med oxens långsamma tempo kunde man inte få effektivitet med de nya maskinerna. Nu gällde det att så fort som möjligt ta fram kraftiga dragare varför framförallt Ardennerhästen från Belgien men också i viss mån Clydesdalehästar importerades för att komplettera och förbättra de inhemska raserna. Norrlandshästen prövades också i Skåne men fick aldrig något genomslag. För de styva lerorna krävdes det tyngre hästar. Betydelsen av goda dragare kunde inte nog understrykas. Genom utställningar och premieringar vid lantbruksmöten m f1 tillställningar försökte staten och hushållningssällskapen att stimulera intresset för hästaveln. Ola Larsson, Brosjödal utanför Trelleborg samt familjen Persson från Möllerup har inom hästaveln gjort betydande insatser.

Att köra med större spann än två till tre hästar var opraktiskt och gav ofta ingen ekonomisk fördel. I brytpunkten mellan oxdragare och hästdragare användes dock ofta hästar i första par och oxar i andra par. Oxarna tvingades då att hålla samma fart som hästarna. Fram till efter andra världskriget var och förblev hästen den viktigaste dragkraften i jordbruket. Förvisso fanns det framtagna lokomobilplogar redan i slutet på 1800-talet och den första förbränningsmotorn provades i en traktor vid lantbruksmötet i Eslöv 1908 men traktoriseringen slog igenom först efter andra världskriget, när järnhjulen kunde ersättas med gummihjul som gav traktorn ett betydligt bredare användningsområde.

Normalt fanns det tre ardennerhästar på vår typgård i byn och möjligen ett lättare halvblod. Totalt bör det som mest ha funnits ca 40 hästar i byn. Men även i Äspö gav sig nymodigheterna till känna. Nils Jönsson nr 17 köpte byns första traktor av märket International med tillhörande plog, målarmästare Christen Jönsson köpte byns första privatägda traktor 1928.

Låt ännu en diktvers hämtad från Bååths Efterhöststämning på skånska slätten få sammanfatta första halvan på 1900-talet.

Och tröskverket surrande stadigt gå,
och arbetshästar sin rundel trå,
och trädens grenar i blåsten susa,
och vinteräpplen skina ljusa.

 

Jordbrukspolitiken

Jordbrukspolitiken borde egentligen kallas livsmedelspolitik eller varför inte konsumentpolitik. Förvisso påverkar jordbrukspolitiken jordbruket och dess utövare på ett mycket påtagligt sätt, men det är omsorgen om landets befolkning och dess tillgång på bra livsmedel samt på senare år även en god miljö som statsmakten vill påverka genom sina jordbrukspolitiska beslut. Jordbrukspolitiken kan dessutom inte isoleras utan måste ses som en del av den samlade politiska styrningen av ett land.

 

Protektionismen
Efter den första vågen av protektionism i slutet på 1800-talet kom den andra vågen under krisåren på 1930-talet. De flesta jordbruksprodukter prisreglerades dels genom interna överföringar mellan olika produkter, t.ex. subventionerades smörtillverkningen av konsumtionsmjölken. Jordbruket garanterades också en viss prisnivå på sina produkter som skulle upprätthållas genom importavgifter och tullar på importerade livsmedel. Vid överskott och export behov skulle vidare exportbidrag kunna beviljas. För att praktiskt hantera regleringarna bildades Statens Jordbruksnämnd och de där tillhörande regleringsföreningarna.

Även Egnahemsrörelsen från sekelskiftet och fram till trettiotalet var ett sätt att påverka produktionen av livsmedel. Egnahemsrörelsen innebar att mindre bemedlade på landsbygden kunde få ett eget mindre jordbruk. På så sätt hoppades man att den vid sekelskiftet besvärande utvandringen skulle minska genom att också den icke jordägande landsbygdsbefolkningen gavs drägligare levnadsförhållande. Ur Egnahemsrörelsen föddes senare begreppet det svenska folkhemmet – egen härd, guld värd.

1947 års beslut
Beslutet präglades av efterkrigstiden, varje ansvarskännande regering insåg behovet av en väl fungerande livsmedelsförsörjning vid krig och ofredstider. Beslutet innebar att Sverige skulle ha hög självförsörjningsgrad och att jordbrukarbefolkningen skulle garanteras en med industriarbetaren likvärdig standard och löneutveckling. Samtidigt skulle jordbruket få hjälp med statliga medel för att strukturrationalisera så att arbetskraft kunde friställas och ställas till industrins förfogande.

1967 års beslut
Beslutet tillkom efter det att Europa fått igång sin produktionsapparat efter andra världskriget och det fanns gott om billiga livsmedel på världsmarknaden. Beslutet innebar att Sverige endast till viss del skulle vara självförsörjande, resterande skulle importeras. T. ex. skulle 20 % av landets sockerkonsumtion importeras från bl.a. Kuba. Detta även som ett led i att hjälpa utvecklingsländerna i tredje världen. Lantbrukaren garanterades inte längre någon inkomstnivå jämförbar med industriarbetaren, endast under förutsättning att jordbruket påskyndade sin rationalisering skulle inkomstmålet uppfyllas. Jordbruket skulle således årligen öka sin effektivitet med 4% om året. Detta skulle ske genom ökad användning av handelsgödsel och kemikalier. Vidare skulle strukturrationaliseringen påskyndas. En mängd regler om vem som skulle få äga och förvärva jordbruksfastigheter tillkom. Att den socialdemokratiskt styrda regeringen sneglade på utvecklingen i Sovjetunionen som innebar övergång till stora kollektivt eller statsägda jordbruk var ingen hemlighet även om man förvisso inte eftersträvade den dramatiska utvecklingen som skedde i forna Östtyskland. I forna Östtyskland utplånades den befintliga bondekulturen helt genom att byarna jämnades med marken och helt nya brukningscentra, kollektivt eller statligt ägda växte fram. Under 1967 års jordbrukspolitiska beslut minskade bondebefolkning kraftigt, det fanns perioder när det försvann 25 brukningsenheter om dagen. Användningen av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel ökade dramatiskt, allt på order av en regering som trodde på planstyrning.

1977 års beslut
Beslutet var en direkt följd av regeringsskiftet på hösten 1976. Den första borgerliga regeringen på mycket lång tid ledd av centerns Torbjörn Fälldin skapade genom beslutet ett mycket jordbrukarvänligt klimat. Huvudtesen var att all odlingsvärd åkermark skulle odlas, staten iklädde sig ansvaret för exportkostnaderna av vegetabilier. Årligen förhandlade böndernas organisationer med staten om priser och övriga förutsättningar för näringen. Anmärkningsvärt nog förekom det fortfarande ingen skrivelse i beslutet om miljöhänsyn, den höga användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel som bonden nu hade vant sig vid tilläts fortsätta. Beslutet som i sig ansågs bra för bönderna innebar samtidigt att tempot i utvecklingen mot ett effektivare jordbruk stannade upp och Sverige tappade konkurrenskraft gentemot vår omvärld.

Under mitten på 80-talet tillsattes en ny utredning med arbetsnamnet LMK (Livsmedelskommittén) med uppgift att se över den totala livsmedelsförsörjningen. LMK’s slutbetänkande kom 1985. Tjugofemtusen bönder var i Stockholm och demonstrerade mot betänkandet, inget nytt jordbrukspolitiskt beslut togs denna gång.

Avreglering och EU inträde
Avregleringsbeslutet 1990 blev desto mer drastiskt. Som andra land bland västvärldens ekonomier skulle Sverige avreglera sitt jordbruk. Gränsskyddet skulle avskaffas i takt med att omvärlden avskaffade sitt och all intern reglering skulle omedelbart upphöra. Den åkermark som blev över och inte kunde producera livsmedel, till konkurrenskraftiga priser skulle ställas om till annan icke livsmedelsinriktad produktion. Programmet gick under benämningen omställning -90 och innebar att ett antal tusen hektar skulle tas ur livsmedelsproduktion. Som en kompensation för sänkta priser skulle jordbruket under en övergångsperiod på fem år erhålla direktstöd från staten s k inkomststöd. Efter 1995 skulle det svenska jordbruket vara avreglerat och utan behov av statlig hjälp. Den omställda marken skulle i huvudsak användas för produktion av förnybar energi. Men de nödvändiga följdbesluten inom energiområdet kom av sig och den svenska omställning -90 blev ett fiasko. Hela 1990 års jordbrukspolitiska beslut måste betraktas som ett fullskaleförsök av det mindre lyckade slaget. Men bakom beslutet låg en bred politisk enighet och förespråkades av samtliga partier. 1995 blev Sverige medlem i EU och därmed gick den svenska jordbrukspolitiken ur tiden, tur för Sveriges bönder och jag tror även för Sverige som helhet. Politikerna som tryckt på voteringsknapparna den 8 juni 1990 kunde med en lätt rodnad och en diskret ursäkt till bönderna meddela att nu gällde EU’s jordbrukspolitik, den reformerade CAP.

CAP (Common agriculture politics)
Den europeiska jordbrukspolititiken innebär i korthet att all jordbruksproduktion på sikt skall betalas med ett pris som skall återspegla världsmarknadspriset. Som kompensation för prisskillnaden mellan produktionskostnaden och försäljningspriset får lantbrukaren ett direkt stöd. Till Äspöbonden betalades för år 2001 summa 3 000 kr per ha för de arealer som odlats med så kallade reformgrödor, i princip alla grödor utom sockerbetor, dessutom måste 10 % av den odlade arealen läggas i träda. Ersättningen motsvar ca 1/5 av de totala intäkterna på gården.

Agenda 2000, det framtida CAP
CAP kommer efterhand att förändras. Jag tror att vi kommer att få se ett stordriftsjordbruk som är råvaruproducenter till livsmedelsindustrin, för denna typ av jordbruk kommer de statliga ersättningarna successivt att minska för att efter 2006 helt utebli. Den andra typen av jordbruk blir småskaligare och tillhandahåller utöver livsmedelsråvara andra samhällsnyttiga tjänster som t. ex. öppna landskap, bevarande av kulturmiljöer och mycket annat som stadsmänniskan önskar uppleva när hon är på landet.

 

Jordbruket i byn efter andra världskriget.

Utveckling av byns jordbruk har givetvis fullt förståeligt påverkats av omvärlden och de ovan beskrivna politiska besluten.

Mekaniseringen
Efter krigsslutet kom mekaniseringen med stormsteg. Alla de tekniska innovationer som tagits fram under tidigare årtionden och kanske inte minst under krigsåren var mogna för att tas i praktisk drift. Traktorerna och transportvagnarna hade försetts med gummihjul, för gods och materialhanteringen inte minst i de sockerbets- och potatisodlande områdena – innebar detta en revolutionerande förändring. Traktortågen var en realitet och ersatte snabbt häst- och järnvägstransporterna. Många traktonmärken hade också väl fungerande hydraulik som innebar att redskapen kunde lyftas direkt från traktorn och delvis manövreras från förarplatsen.

Initialt fanns det både bensin, fotogen och dieseldrivna traktorer att tillgå. Ganska snart stod det klart att det skulle bli dieselmotorn som drog det längsta strået. Detta trots att staten via sina myndigheter förespråkade fotogendrift, dieselmotorn ansågs allt för tung och tekniskt avancerad, men lantbrukarna ville ha dieseldrift och så blev det.

Under en tioårsperiod ersattes nästan alla hästar med traktorer och i slutet på femtiotalet var hästarna helt ersatta med traktorer. Hästspiltorna där de kraftiga ardennermuskelknippena, gårdarnas stolthet tidigare hade stått, stod tomma. Till en början ersatte man bara hästen med traktorn framför de olika redskapen, men ganska snart blev redskapen bredare och mer tekniskt avancerade. Eftersom framkörningshastigheten med redskapen ökade och traktorn inte hade den ”känseln i dragandet” som hästen, gjordes särskilda konstruktioner för att minska skadorna vid stenpåkörning. Plogen t.ex. försågs med en brytpinne som gick av vid stenpåkörning, sen fick man backa tillbaks till plogen och sätta dit en ny brytpinne. Efter hand förfinades stenutlösningen med fjäderbelastade hakar och man behövde bara backa en kort bit för att plogkroppen skulle återgå till arbetsläge. Idag är stenutlösningen helt automatiserad och plogkroppen återgår av sig själv efter en stenpåkörning.

Till de mest betydelsefulla tekniska hjälpmedlen hör tveklöst skördetröskan. Redan på trettiotalet hade de första bogserade exemplaren kommit till Sverige. AB Bolinder Munktell startade 1941 en svensk trösktillverkning, 1947 kom den första bogserade skördetröskan till Äspö en fyrafots Munktell inköpt av Nya Ångtröskföreningen. Ganska snart byttes den ut mot en sexfots med hjälpmotor. Efterhand tröskades mer och mer av arealen direkt med skördetröskor och 1953 inköptes inte mindre än tre stycken Termeniuströskor som levererades direkt till Äspö station. Självbindarepoken var slut och l962 upphörde Äspö Nya Ångtröskförening, den stationära tröskan såldes till Sune B Larsson som frötröska, de tre bogserade skördetröskorna hade tidigare sålts till delägarna som i mindre grupper hade maskinsamverkan. Under femtitalet hanterades spannmålen fortfarande i säck. Under tidigt sextiotal byttes säcktröskorna ut till tanktröskor av märket BT -66 och spannmålen hanterades därefter i lösvara/bulk.

Samtidigt med övergången till tanktröskor byggdes transportvagnarna om för transport av bulkvara. Mer och mer spannmål levererades direkt till Lantmännens anläggning i Klagstorp. År 1967 stod den nya silosanläggningen klar och rationaliteten i spannmnålshanteringen blev mycket hög. 1970 köpte Bertil Remblegård byns första självgångare en 12 fots tröska av märket Claas Gigant, kapaciteten uppgick till smått otroliga 50 dt spannmål per timme och på en man.

De nya redskapen och tekniken gav utöver ökad kapacitet också möjlighet att odla nya grödor. Under kriget blev efterfrågan på matfett stor och oljeväxterna, rapsen och rybsen samt i viss mån oljelinet började odlas i allt större omfattning. Den bogserade skördetröskan kom här väl till pass, att hugga raps med självbindare och hantera tröskningen via den stationära tröskan var nästan ett omöjligt arbete. Raps- och rybsarealerna fortsatte att öka under femtiotalet och lönsamheten var stundtals mycket god. Priset i mitten på femtiotalet, en krona per kilogram skulle med dagens penningvärde innebära ca 15 kr/kg. Detta ska jämföras med dagens pris på strax under två kronor per kilogram, och då är oljekvaliteten betydligt bättre idag än för femtio år sedan. Den goda lönsamheten inom växtodlingen framförallt rapsodlingen märktes på många sätt. I USA tillverkades under femtitalet de stora amerikanska bilarna även kallade dollargrin. När dollargrinen kom till Sverige och köptes av de skånska bönderna, vilket var vanligt förekommande, fick de benämningen rapsgrin!

För att kunna skaffa den nya tekniken krävdes en viss minimiareal. Detta innebar att de minsta gårdarna försvann genom uppköp eller genom att de större gårdarna arrenderade till marken. Brukarna på de mindre gårdarna hade inga svårigheter att få arbete inom industrin. Inte bara bristen på industriarbetare utan även jordbrukarens renommé som en mycket god arbetstagare bidrog till detta. Ytterligare effekter av den goda lönsamheten blev att den maskinsamverkan som tidigare varit en nödvändighet nästan helt upphörde. Varje lantbrukare hade möjlighet att hålla sin egen maskinpark.

Djurhållningen
Även djurhållningen på gårdarna genomgick en stor förändring efter kriget. Med hjälp av handelsgödsel kunde man tillföra de växtnäringsämnen som grödorna behövde. Samtidigt hade som tidigare nämnts lönsamheten inom vegetabilieproduktionen förbättrats markant. Mjölkkon blev inte bara överflödig som motor i ekonomin och som gödselproducent, även foderproduktionen framförallt klövervallen och trindsäden konkurrerade med den mycket lönsamma rapsodlingen. Nötkreaturen försvann från slätten nästan lika snabbt som hästen. Först slaktades korna ut och efterhand försvann även ungdjuren. Några år in på sextitalet hade de flesta korna lämnat byn och i mitten på sjuttiotalet fanns det inte längre några nötkreatur kvar, möjligen med undantag för några köttrasdjur som hölls som hobbydjur, en ny typ av självhushåll?

Femtio- och sextiotalens rationalisering innebar också en ökad specialisering. De flesta slättgårdarna blev renodlade växtodlingsgårdar och i mellanbygderna blev mjölkproduktionen den helt dominerande produktionen. Svinproduktionen etablerade sig där spannmålen fanns. Grisen är egentligen inget annat än en spannmålsförädlare.

På många gårdar i byn byggdes stallarna om från den tidigare blandningen av hästar, nötkreatur och grisar till ren svinproduktion. Antingen valde man att ha 25 till 35 stycken modersuggor för smågrisproduktion eller så specialiserade man sig på slaktsvin. Liss Norén på Äspö nr 2, Westrevång bedrev under några årtionden även en avelsbesättning med lantrasdjur.

Bortsett från några för jordbruket tuffa år på sextiotalet när statsmakten genom prispress på jordbrukets produkter drev fram de jordbrukspolitiska målen mot större enheter och en ökad användning av handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel, har byns jordbruk och jordbrukare relativt sett mått bra. Efter de snabba förändringarna strax efter kriget stannade utvecklingen upp, inte förrän vid avregleringsbeslutet 1990 och Sveriges EU-ansökan året därpå kunde man ana att det stundade stora förändringar för vårt jordbruk.

Integreringen med Europa
Även om EU-inträdet innebar ett rimligare tempo i förändringen än vad det ensidiga svenska avregleringsbeslutet gjorde har förändringarna kommit snabbt. Den svenska konsumenten har sedan 1990 och fram till millennieskiftet fått sina utgifter för livsmedel minskade med 25 %, från att 1990 ha använt ca 20 % av den privata konsumtionen till livsmedel åtgår det idag ca 15 %. Vid krigsslutet användes nästan 1/2 av den privata konsumtionen till livsmedel. Det frigjorda konsumtionsutrymmet har framför allt använts till att berika fritiden, bland annat har semesterresandet ökat. Konsumentens lägre livsmedelskostnader kan i stort sett härledas till den minskade ersättning som jordbruket har fått för sina produkter. Således har spannmåls- och fläskpriset realt sett halverats, och mjölkpriset sjunkit från fyra till strax under tre kronor per kilogram mjölk under tioårsperioden. Inom vegitabiliesidan har en del av prissänkningarna kompenserats av s k direktstöd.

För att möta konsumenternas krav på billigare livsmedel och samtidigt bibehålla jordbrukets konkurrenskraft gentemot vår omvärld måste produktionskostnaderna per producerad enhet minskas kraftigt. Genom att skaffa större och effektivare maskiner samt att utnyttja modern datateknik har detta varit möjligt. Den förfinade tekniken i kombination med komplexa databeräkningar och ständigt förnyade kunskaper om det biologiska livet innebär också en mer balanserad odling vad avser miljöpåverkan och miljöhänsyn. Handelsgödselspridare, ogrässprutor, tröskor m fl maskiner kan idag styras via det s k GPS-systemet, samla in och bearbeta data som i kombination med andra åtgärder innebär att miljöpåverkan i form av kväve- och fosforläckage till våra sjöar och vattendrag kan minimeras och kemikalieanvändningen kan hållas på en mycket låg nivå.

Den nya tekniken och maskinerna representerar ett stort kapital. En 30-fots tröska kostar som exempel över 2 miljoner kronor att jämföra med Äspö Nya Ångtrösksbolagets investering l9l8 på drygt elvatusen kronor. Samtidigt är kapaciteten 300 ton per arbetsdag också vida överstigande den som stationärtröskan med sitt dussintal man- och kvinnfolk behövde för att tröska maximalt 10 ton på en hel och dessutom lång och dammig arbetsdag.

Den enorma kapaciteten på dagens maskinpark innebär också att antalet manstimmar per hektar har minskat dramatiskt och därmed också antalet i byn inom jordbruket sysselsatta människor. Traktorerna har anpassats till körning på åkennarken med lägsta möjliga jordpackning och lämpar sig därför sämre till landsvägstransport än tidigare. Transporterna övertas mer och mer av lastbilstransport. Bettransporterna från Äspö idag, sedan Jordberga sockerbruk har lagts ner, går nästan uteslutande med lastbil. Lastbilarna lastar 40 ton på bil och släp tjugo gånger mer än vad två hästar kunde dra på en bolstervagn när seklet var ungt.

Samtidigt med förändringarna inom växtodlingen har svinproduktionen efter EU-inträdet försvunnit från byn. Svinproduktionen kommer framöver att ske i stora industriella integrerade anläggningar med hundratals modersuggor i en och samma besättning. Den djurhållning som överhuvudtaget finns kvar i byn inskränker sig till några hobbyhästar av halvblodskaraktär.

En blick in i det nya millenniet
Jordbruket i Äspö är alltså tillbaks till 1700- och 1800-talets ensidiga växtodlingsproduktion. Jag vill inte säga att cirkeln är sluten, men trots dramatiska förändringar som för den enskilde stundtals kan kännas frustrerande… intet nytt! Förvisso sker dagens produktion trots ensidigheten på ett mer balanserat och miljövänligt sätt, men jag tror trots detta att vi har mycket att lära från första halvan på 1900-talet när det fanns en balans mellan växtodling och djurhållning. Att kalla Äspö för en spannmålsmetropol är förmodligen en överdrift, men aldrig förr har det producerats så mycket spannmål och sockerbetor som det görs idag. Arealen är ungefär densamma som vid seklets början men avkastningen mångfalt högre. Skördar på mer än tio ton spannmål per ha är inget ovanligt.

Om nu arealen är densamma så är antalet inom jordbruket sysselsatta dramatiskt annorlunda. Från ett trettiotal små och medelstora jordbruk vid seklets början som under skördesäsong sysselsatte kanske upp emot 50 personer och försörjde ytterligare fler kan idag åkermarken i Äspö i varje fall teoretiskt skötas av en man.

Epilog av Anders Österling

Och runt på slätten skymtar sätesgårdar,
vars klimat på förnämligt vis
de södra landens ädla plantor vårdar
tlll ögats fägnad och till nyttig spis

På Östersjön där simma vita svanor,
och honungsvinden stärker sig med salt.
Han ser ett paradis med urtid anor
med våren friska tydlighet i allt