Sam Perssons verser åren 1962-1963

Sam Perssons verser åren 1962-1963

Anteckning: Tillhör Espö byalag;
överlämnat av Gunnar Åberg

Bara vagga

Hon va så rö om köuvtana, hon va så runn om rona,
o håred de burrad opp o ljust som månens ny.
De gliste ifrå yenen o ända norr ti skona,
o blusen puda ud där fram som itt oppspänt paraply.

Hon ingj i byn kom svängjanes o gickj i tjenst hos prästen,
allt manfolk glode etter na frå lant o nära håll.
Ja, de sa klack i drängjana, i gubba med forr resten,
o Emil, när han så na, ble bodde hed och kål.

Så borja han fortella na om åren, när de hände,
add prästagåren den ble böjd o gamle prosten dö.
Hon fickj beskinn precis po dan, når hela byen brände,
om meterna frå hans bronndäckj ti skvulpen norr ve sjön.

Han viste, hont po samma gång han skröuv me bejje nöuva
O sien la ha si po ryj o skröuv osse me tån.
Men når ti sist han frågte om hon ville me han löva,
Så grina hon o råvte nå, o sin lu hon ifrå en

Bagetter han beklava si, o forr si säl han morra,
hon skulle ju fåd allt precis som hon de ville ha.
Hon skulle slupped bry o slid o ingjed anned giorra,
Än borra vagga ud forr itt värevelia da.



De bränner i Klästorp

Där sto en bunke folk frå byn o kåga
o glode oppad emod Klästorp ti
bo manna, kvinjor, gräbbor, påga
o allesammans pejte o sto i.

Där flöd itt moln åv röj lant opp i skyen,
o då o då sås ilen skinna klar.
Di kände rysningjor lant norrad ryjen
o råfte så de ginnom luften skar.

Ja, kvinjorna forgryste si o fråga
hår monnestro de skulle kunna va,
o fjäringjsmann en, som va vääst til kåga,
han la sin talan iblann mannana.

Så kommer Emil, står en stong o blängjer,
o sien e han klar o si sitt or:
”E de vell mer besunnerlet de bränner
i Klästorp än nån ann stäns po vår jor?”

O når han säd de, gickj han him o sysla
me mera viktia o höja tingj,
där vänta katten han me den ska pyssla,
o mied anned rör si i hans sinj.

Po backen mannana sto tust o röja,
o kvinjorna di sto o nästan tej.
Di lisom kände si itt gråne slöja,
en etter en di himad dröv ivej.

Men om de etter långa tider hände,
Du mutte Emil, kanske add han sa:
”Den gången de i Klästorp skola brände,
de elva år sin e po dan i da.”



Me voss två

De va Olof, han körde frå Klästorp en tur
me öjed i mageli lunk.
Där bagpo han hade en so i en bur,
o hjulen mod vejen sa dunk.

Då så han där framme en gåennes man,
de va prästen, som nysen flytt hid,
o Olof, som hade ett gott forrstann,
han tänkjte en liten bid.

Han smaska po öjed, ve prästen sa stopp,
o frågte me injmari min:
”Vill kjakjeherrn aga? Vassego o sidd opp
hos voss två, hos mej o mitt svin!”

O prästen han fatta galoppen rätt lätt,
po agebrädan to plass
o skjussen den fortsatte, lunt o nätt
me hela sitt markelia lass.

O prästen o Olof di snackades ve
o lärde o känn en ann
o soen hon stutte vell non gång ti,
o så kom ti byen di fram.

Ve prästagårdspelarna Olof hålt inj
o prästen han hasa si norr,
o öjed forr vagnen ga ti ett vrinn,
o soen po rompan slo knorr.

Men ingjan han gickj gjore prästen si ti
O frågte me allvarsam min,
ti vim åv di två han sitt tack nu fickj gi,
ti skjusskaren eller hans svin?



Spillemannana

Nu Ludvig han la
sina verktöj o ga
en paschasa fra unga da,
frå tiden po Alarp ha va,
han sa:

”De va spillemanna två
som ti dans skulle gå,
o då va di Wendel och Wilt.
Når marenen kom,
så vände di om,
men då va de Windel o Wält.

Då hade di grus inji skona,
men grus gickj vell an,
den va lätter o pen,
de va mied varre me paddersten,
då kunne di knafft ble po vejen



Sång till Skåne
(Mel. Här är gudagott att vara. N:r 414.)

Vackra hembygd, du som vilar Tryggt i blåa böljors famn, Nu till dig vår tanke ilar, Och vi nämna glatt ditt namn, Minnes ljuva barndomsstunder Uti lugna, goda hem Uppå slätter och i lunder, Minnas vad vi lärt av dem.

Månsken över gröna ängar, Sommarsol på sädesvång, Blomsterdoft från trädgårdsängar Och i skogen fågelsång – Hell dig, Skåne, hell dig kära Fostermoder, vän och blid, Må vår kärlek ömt dig bära Fram till lycka och till frid;

Nu är tid att återgiva, Vad som lån vi fått av dig, Vad vårt arbete dig bliva Stödet på din framtids stig. Så din framtids skördar, väva Glatt din framtids väv, och så Med vårt ungdomsmod, det gäva, För ditt väl på vakt att stå.

Måtte gyllne skördar hölja Städs’ din näringsrika mull, Och på andens marker bölja Andeskördars rika gull! Brusa över slätter vida Frihetsvindars stolta gång, Ringe över vångar blida Skära känslors lärkesång!

N Hansson

 



Toska ru o gjorra långhalm

De dunkade o slamrade po prästabonens lo
Slavolana iblann for höjt i väred,
Emelloms di i golled med negerna slo,
Så de hördes lant henn ve pilegäred.
Annes Månssen o Emil task ru o gjore långhalm.

Men takten va litt ojömn o gickj iblann po sne,
O Emil ramma ente alltid äsen,
O va de kom si åv eller hont de nu gickj ti
Så hördes ifrå lon allo o väsen.
Annes Månssen o Emil task ru o gjore långhalm.

O Annes Månssen ramla på gåren ud frå lon
o i pannan hade han en redi knuda,
o Emil kom bagetter o sto po stenabron
o torrde si me tröjeärmen om sin snuda.
Annes Månssen o Emil task ru o gjore långhalm.

”Far borjar o ble gammal o e så tramsi så”,
man hörde Emil över gubben gnälla.
”Vär gång jag kommer ti o i hoede han slå,
bler ha arg o borjar ginnast skälla.”
Annes Månssen o Emil task ru och gjore långhalm.



Tvätta benen

Vi vidd så lided om va glytta känner,
hont tanken far i dorreshoed kringj.
Vi tror di lejer, når di örrnen spänner
o lys o grunnar po all varldens tingj.

Som nu de harnade me Marnas lilla,
en fille sex år tror ja gräbban e.
Hon sadd där me sitt lejetöj o pilla,
men allt som sas hon fullde någa me.

Når far kom inj mor borja me han snacka
om mor Nel Sjins, som så ackavad dutt.
I går hon gickj i bedorna o hacka,
i morres hade ånen frå na flutt.

Så dan går hänad emod ettemidda
o vär o en har sitt o hitta po.
Va gräbban tänkjer de kan ingjen v1dda.
hon rör si tust, o mest e hon mero.

Va liedäs mor Marna daren lyckjer
o kriver sien norr unger sin fäll,
Då hör hon gräbban klynckja nätt: “Ja tyckjer
du skulle tvätta benen, mor, i kväll.”



Visan

Po vejen opp mod Klästorp en gammal T-Ford sto.
Den hade börjat hosta o ente längjer dro,
Men inje i sadd Olof o va så gla o go.
Han sjöng en gammal visa så gott han de forrsto.

”Varthän du stolte sjöman” lo visan höj o fri,
fast de va klent me tonen o knafft non melodi.
Men när han slutaf vääsen, o startveven dro i,
Då börja motorn brumma o röj o ånga spi.

En sundaforremidda po samma gamla vej
densamme gamle fordon forrsöjte samma lej.
Men nu gickj Olof himma o passa sina kräk,
forr prästen lånad kjarran o va udsatt forr dess strejk.

Nu sto di där po vejen o motorn den va stum,
o prästen dro o fejta o kände si litt dum.
Han hade bråt o komma ti Klästorps kjakjerom,
så bilen den fickj stå där i all sin ynkjedom.

Når prästafrun, som osse va me o titta po,
forrtalte va som hände, hon sluta gjarna så,
add Gereon omöjlet po bilen kunne rå.
Han kunne ju ente visan o därforr fickj di gå.



Äjjed

Po nummer sju i byen forr mied längje sin,
där bodde mor Christensa, en gårakvinja fin.
Hon va vell i de mesta som kvinjor brute va,
hon passa opp po mannen o ansa glyttana.

Hon hejla, spant o vöuvde, hon bröjde, bakte brö
och gjore sitt, add gåren dom hjälpled kunne fö,
men de man snacka mest om va hinjes hånalav
me grant o mied fyle åv allt forrskjelled slav.

Forrtruddna nabokvinjor di si forrgryste rent
add fulla äjjakorra bo tilia o sent.
Di blinkja o di nickja me hoena po snidd
o viska ti en ann add ”vi vidd vell va vi vidd”.

En da en gammal tyeman sås steja gennom byn
me vandringsstav i növen o posse norrad ryen.
Skosnudorna di gava, så tärna pejte ud,
o klärna hängjde po’n mest som en karaklud.

Så to han åv mod sjuan, kom middingjen forrbi,
mod huns o gäss o änner po gåren fickj han stri.
Ti sist han nåde trappen o uppna po en dar,
me trined över toskelen de inj i stuan bar.

Där så han mor Christensa blann äjj en långer ra,
O forr vär snes hon räckna, hon smila ti så gla.
Po bored sto en flaska me nåntingj klart o vått,
Hon så kärvänled po den, mons add de va nåd gott?

Nu mannen sto i daren, o kvikt hon flaskan tar
o stoppar den i sängjen unger itt dynevar.
Så så hon opp po karen o ärened forrsto
o me si ud i stersed hans madaknyde to.

Men når hon vell va ude, ja då ble mannen kvickj
o litte rätt po flaskan, en redi klunk si fickj.
De smågte litta konstet, va ent o udan snärt
o som en supp ti maden så gott som ingjed värt.

Han la tibaga flaskan, forr nu kom kvinjan inj
Han fickj igen sin posse med flere goa tingj:
Litt brö, litt fläskabede, litt åv en fåraläjj
en toll tre små pantofflor men ingjed enda äjj.

O så va mannen ude o luffade igen,
mod Abbekås om kvällen han styrde trinen henn.
Där kände han si konsti, ble dålli i sin bug
o motte bag itt gäre o sätta si po hug.

Men når han reste po si han borja kågla höjt,
De bobbla åv hans strive som toner frå en flöjt.
Han titta, o forrfärad, han to si om sitt skäjj
Forr bag si så han lija itt stort o redet äjj.

Han vände om ti byen o visste äjjed opp,
o där ble snackad längje o drucked mien kopp.
Så ble de oppenbarad, hår äjjen kom ifrå,
O hont de gickj förr kvinjan, de kan I vell forstå.

Ja, så forrtalte Olof forr pågarna frå Long,
mens göjen gol i koppen i kvällens sena stong.
O pågana di skröuv, så bliansen den ble rö,
tiss de ble dar där ude o hongen borja gö.



Tornet
Mel.: Psalm 287.

Ifrån torner ljuder
klang av klockors brus
och till högtid bjuder
i Guds helga hus.
Hundra år de klungit
maningen från skyn.
Hundra år de sjungit
helgmål över byn.

Julens klockor ringde
frid i gård, på vång.
Påskens klockor ringde
livets segersång.
Toner mörka, dova
buro ofreds bud,
ljust för fredens gåva
tacket steg till Gud.

Och när sorgen sköljde
över skövlat bo,
klockklang själen följde
till dess sälla ro.
Över tidens skiften
templets spira når,
visar bortom griften
mot en himmelsk vår.