Espö sockens avskedsfest med Sam Perssons prolog
Thorbjörn Levin
Den 1 januari 1952 upphörde Espö som egen kommun och blev en del av Klagstorps storkommun. Den 13 januari tog espöborna avsked av sin gamla kommun med en anslående högtid i Espö prästgård. I det följande citeras Trelleborgs Allehandas referat dagen efter.
Festlighetema började med ”Land du välsignade” sjungen av hr Ragnar Nilsson, Östra Torp, till ackompanjemang av kantor Hanna Leijon, Slimminge, båda förutvarande Espöbor. Sedan därefter Espö sista kommunalordförande, kantor Yngve Norén hälsat lOO-talet närvarande välkomna, gav han en kort resumé över Espö kommunalnämnds sammansättning och verksamhet, sedan kommunallagarna tillkommit 1862. Därefter framträdde kommunalnämndens vice ordförande, lantbrukare Hugo Nilsson, Algotsborg, och uttalade kommunens tack till kantor Norén för det förtjänstfulla arbete, han utfört inom kommunen samt Överlämnade till honom såsom minnesgåva från kommunen en fåtölj.
Folkskollärare Sam Persson föredrog därefter en för tillfället författad prolog (redovisas sist i detta kapitel), varefter kantor Hanna Leijon till eget ackompanjemang sjöng ett potpurri på svenska folkvisor. Därefter bjöds samtliga på kaffe och smörgåsar.
Efter ytterligare sång av hr Ragnar Nilsson och kantor Leijon höll fil.mag. Anders Persson, Lund, även han gammal Espöbo, ett anförande, vari han hyllade sin hemby och särskilt framhöll den enighet och samhörighetskänsla, som alltid präglat dess inbyggare. Därpå följde Felix Körlings ”Hembygden”, sjungen som allsång, varefter komminister Allan Landén talade. Han påminde om att även om Espö ej längre fanns som kommun, så fanns den som kyrklig församling, och manade de närvarande att slå vakt om den i denna dess egenskap.
Så följde allsång, ”Sverige” av Stenhammar, varefter kantor Norén framförde kommunalnämndens tack till alla medverkande. Kyrkoherde Sigfrid Liljekvist, Källstorp, avslutade med en kort andaktsstund, där han särskilt påpekade att det nya måste byggas på det gamlas grund. Till sist sjöngs psalmen 600:7.
Det hela formade sig till en värdig och förpliktigande avslutning på Espö gamla kommun.
Till Espö kommuns avskedsfest i lördags hade distriktsöverlärare Sam Persson, Espö skrivit en prolog som återfinns på följande sidor.
Prolog
vid avskedet med Espö kommun den 13 januari 1952.En gammal by i gammal bygd
i almars och kastanjers skygd
av slättens vind omsusad
med sädesfält och klövervall,
med Östersjö i böljesvall
av himlens tårar krusad.
Så ligger Du sen’ tusen år,
en pärla lik, och kring Dig står
en fläkt av säg’n och saga.
Här bröts det bygd i hedenhös,
här släpptes skämt och gamman lös
vid gillesbord och slaga.
Här Nicolovius en gång
på svenska tydde Dantes sång
om helvete och himmel.
För prosten Holmbergs stämma skalv
månghundraårigt tempelvalv,
ej nått av världens vimmel.
Själv minns jag gamle Malmström än,
var sockenbos förtrogne vän,
en lärd ibland de lärde.
Hur silverren hans stämma ljöd,
vad levnadsvisdom ut han bjöd
i ord av märg och värde!Och runt omkring i hus och gård
i söndagsfrid i vardag hård
de levde, våra fäder.
De fröjdades åt vårens sol,
åt ”potteljus” och ”duestol”,
åt allt, som marken kläder.
Och jorden gav utav sin must,
de grödan bärgade med lust,
och sen’ blev festens timma.
Sist kom så vintern, mörk och lång,
med spinnrockssurr och plejlasång,
med is och snö och dimma.
När veckans möda ändad var
man helgen in i stugan bar
med ”havens” blomsterflora.
Man lyssnade i Herrens hus
till prästens tal och psalmens brus,
båd’ man och barn och mora.
Sen vandrade man byn ikring,
med grannen taltes mången ting
om väderlek och gröda.
Man då och då till gilles tog
en tolva ock man stundom drog
till romtoddyn, den röda.
Och snacket gick om gris och ko,
om stora pengar, rika bo
och granna agedynor.
Vad drängen skulle ha i lön,
var ”bösan” hördes ner vid sjön,
om årets vägasyner.Behöver kyrkan kalkas än?
Är byahören fäst igen?
När får vi byggt vår skola?
Ska fattig änka med tre små
från hus och hem behöva gå?
Det frågte Per och Ola.
Så byakänslan växte fram
i vardagsid, vid gillesglam,
vid kyrkogång och stämma.
Man var ej mer sig själver nog,
man för det hela ansvar tog,
fick om dess väl bestämma.
Och år flöt hän och år kom nytt,
men tid som var och tid som flytt,
sig tedde länge lika.
Dock, ny blev världen småningom,
teknikens alla under kom,
idyllen, den fick vika.
Men samhället ett folkhem blev,
där ingen fick stå utan slev,
när gröten kring blev buren.
Med folkpension och barnbidrag
och samhällshjälp av många slag
blev armods nöd beskuren.
Den gamla byn fick följa med,
hur tidens visare sig vred,
och så kom S t o r k o m m u n e n.
Det gamla spelat ut sin roll
men ej vi sjunga må i moll.
Nej, stötom i basunen!Ty byn, den ligger ännu kvar,
och solen lyser lika klar
ut över fält och vallar.
Med tillförsikt vi framåt se.
Må lycka komma eller ve,
För E s p ö levet skallar.
Den 1 januari 1967 blev så Klagstorps storkommun en del av Trelleborg.