Äspö smedjor – en kort historik
Thorbjörn Levin och Sven Sjöstedt
”En bäck, kommande från Vekärr i Brönnestad, flyter genom byn norr om kyrkan, går sedan in i L. Beddinge; kommer åter in i Espö sockens södra del och flyter ut i hafvet under namn av Sänkebäck.”
I byns norra del alldeles vid ån låg – och ligger fortfarande – Äspö smedja. Det skulle kunna ha varit så att placeringen vid ån inte varit någon tillfällighet. Därifrån skulle kraften kunna ha hämtats – vattenkraft – via ett stort skovelhjul och dess axel av kraftig ek som skulle kunna ha gått in i smedjan. Så har det dock aldrig varit!
När skolan byggdes i Äspö by år 1837, så fanns i byn bland annat två smedjor och en vagnmakare. Vid den stora branden år 1879 brann skola, ett hemman och åtta gathus ner till grunden. I ett av de senare var pappershandeln och en av smedjorna inrymda. En ny smedja byggdes.
I denna smedja – belägen i byns norra del alldeles vid bäcken – kan man fortfarande (år 2002) höra släggans klang mot städet. Där tillverkade förr smeden beslag till olika slags vagnar – bolster-, fjäder- och åkvagnar. Självfallet måste han också lägga järnringar kring de sågade träbitarna, som kom från vagnmakaren (Anders Mårtensson), innan hjulet kunde användas. I smedjan tillverkades även smärre redskap, exempelvis tjuderstakar och delar till redskap, som tänder till en krokpinneharv.
På 1930-talet fick smeden nya arbetsuppgifter. ”Bilvagnarna” började trafikera de ofta mycket gropiga vägarna, gick sönder och måste repareras. Speciellt bilstyrningen ställde ofta till med problem. Så småningom utrustades vagnarna istället med vridkrans och styrningen blev mer hållfast.
Något årtionde tidigare tillverkades i smedjan av U-balkar de elledningsstolpar som då blev ett välkänt inslag i Äspös landskapsbild. Ledningen gick från byn upp till Ernfrid Hans’. De togs bort omkring år 1970.
Den huvudsakliga uppgiften i smedjan var dock inte tillverkning utan reparationer och hästskoning. Plogar fick nya billspetsar genom att en järnbit vällsvetsades utanpå den gamla. Då fanns det inte några svetsaggregat, utan bitarna värmdes upp i ässjan. På samma sätt lade smeden på nytt järn på de första bethackorna. Skären på plogen, landsidan och förskalarspetsen, måste bytas med jämna mellanrum och harvpinnar vässas.
Det var smedens uppgift att sko hästar. Då gällde det först att riva av den gamla skon, ”värka av” hoven med huggjärn och klubba och passa till skon efter värmning i ässjan. Därefter skulle skon fästas med fyra till fem hästskosöm på vardera sidan. Både smeden Emil Jönsson och hans son Hans hade inom parentes sagt gått på Alnarps hovslagarkurs, som var tre månader lång.
En helt vanlig dag började man klockan 07.00. Frukost åt man mellan 08.00 och 08.30 och förmiddagskaffe dracks klockan 11.00. Mellan klockan 12 och 13 höll man middag. Någon gång under eftermiddagen tog man kaffepaus och klockan 18.00 avslutades dagen med kvällsmat. Dessutom drack Mäster gök med bonden, om denne själv kom till smedjan. I smedjan fanns såväl gesäll som lärling, vilka båda hade fri kost och logi samt lön efter anställningstidens längd. Man var lärling i tre år.
Innehavare av smedjan:
| 1879, vid branden: | Jöns Christensson |
| – 1910: | Karl Mattsson |
| 1910 – 1942: | Emil Jönsson, född 1881, död 1942. |
| 1942 – 1948: | Hans Jönsson, född 1913, son till Emil Jönsson. Han började redan 1927 hjälpa sin far i smedjan och hade från år 1940 ansvaret för den. |
| 1948 – 1960: | Ebbe Ljunggren |
| 1960 – 1961: | Tore Ekvall |
| 1962 – | Hans Henriksson |
Den andra smedjan låg mitt emot Kvarnlyckan. Den revs under 1940-talet. Om den finns föga dokumenterat. Klart är dock att den också ägnade sig åt reparationsarbeten och hästskoning.
|
Han hade lärt veta hut Anders Måns Emil hade begärt att få friköpa sin faders jordtomt och länsstyrelsen hade förordnat lantmätare Ericks att uttaga den. Lantmätaren hade meddelat Anders Månsson vilket tåg han kom till förrättningen men ingen var och mötte honom. I hällande regn måste Ericks själv bära alla mäteriredskapen till byn. När han kom fram var han misslynt och uppbragt och en massa ovett haglade över Emil, som tog emot honom.: ”Var är de två raska karlarna som jag begärt till hjälp vid förrättningen?” -”Här sidder dom” sa’ Emil och pekade på sin far Anders Månsson och Nils Hallberg, båda i åttioårsåldern och nu satt och drack ”jöög”. Så fick dom båda en även utskällning, men då blev Emil arg och frågade ”Kan ni si’ va’ hövlighet hedde på engelska, franska och tyska va‘?” Emil sade det själv och vände honom ryggen. Sedan förrättningen pågått en stund frågade lantmätaren Anders Månsson ”Har Er son lärt på något?” |