I Äspös betfält på 30-talet

I Äspös betfält på 30-talet

Sven Sjöstedt

”Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det – brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft.”

Steget från Geijers odalbonde till den sockerbetsodlande Äspöbonden på 1930-talet är hissnande. Men visst var det jordbruket, bönder och lantarbetare, som ”närde” vår lilla by under första halvan av 1900-talet. Och just sockerbetsodlingen satte sin prägel på arbetet under försommaren och hösten.

Arbetet i betfälten var oerhört slitsamt, särskilt under senhösten, när det ofta var dåligt väder med regn och blåst. Allt gjordes för hand. Vi kunde på den tiden möjligen drömma om en maskin, som skördade betorna på hösten. Men att sommarskötseln skulle kunna mekaniseras, och att gallringen för hand skulle bli obehövlig, det var det ingen som trodde på. Sådana tankar kunde man bara le åt. Det som ändå gjorde det möjligt var framför allt det monogerma fröet och en ny typ av såmaskin.

Jag ska i denna uppsats beskriva arbetet i betfälten, sådant som jag upplevde det på 1930-talet, eller i något fall det tidiga 40-talet. Men vi börjar med förberedelserna.

Markberedningen
Betsådden skedde på den tiden inte förrän den 1 – 10 maj, så man hade gott om tid för markbearbetningen. Först kördes jorden upp med fjäderharv (kultivator), dragen av två eller tre stadiga ardennerhästar. Man körde så två gånger, den andra gången i en något annorlunda riktning, och dessutom djupare. Betorna krävde djup mylla, fri från rotogräs. Härefter följde lättharvning och vältning.

Gödslingen
Det var också viktigt, att betorna fick tillräckligt med näring. I växtföljden kom betorna därför i allmänhet efter höstvete, där stubben hade stallgödslats före höstplöjningen. Hos dagens betodlare verkar växtföljd vara ett diffust begrepp! En vanlig konstgödselgiva före sådden var, per tunnland, 100 kg superfosfat, 50 kg kalisalt och 100 kilo chilesalpeter. Det sistnämnda distribuerades i jutesäckar och hade visat sig vara speciellt lämpligt för sockerbetor. Chilesalpetern var egentligen en naturprodukt, som utvanns ur den s.k. calichen, vilken i sin tur en gång i tiden bildats av sammanpackad fågelspillning, guano.

Chilesaltet innehöll 16% kväve i form av natriumnitrat. Dessutom förekom spårämnet bor, som kunde motverka bristsjukdomen hjärtröta hos betorna. Efter gallring övergödslades med 100 kg kalksalpeter per tunnland. Observera att ”övergödsla” här används i sin ursprungliga betydelse, nämligen att gödselmedlet ges i växande gröda ovanpå marken. Numera har genom journalister och miljöskribenter ”övergödsling” kommit att betyda ”allt för kraftig gödsling”.

Betsådden
Nu tillbaka till betsådden i början av maj. Först vill jag då påpeka, att vi ”sådde” aldrig betor. Vi ”satte” betor, varför vet jag inte, men så uttryckte man sig, trots att det aldrig var fråga om plantering, utan frösådd på vanligt vis.

Man satte alltså betorna med en fem- eller sexradig såmaskin. I kombination med den förra användes en bethacka, som tog två och en halv rad (faktiskt möjligt). Den sexradiga såmaskinen fick kombineras med en treradig bethacka, t.ex. av märket Lilla Harrie. Radavståndet var 45 cm och det gick åt 10 kg frö per tunnland. Eftersom varje frö egentligen var en frögyttring, kom betplantorna att stå tätt i raden. Gallringen blev tidsödande.

Sommarskötseln
Så snart betorna syntes i tydliga rader, skulle man ”köra” i dem, d.v.s. köra med hästdragen bethacka. Ofta hade man på gårdarna en häst, som var speciellt lämpad härför. Han skulle vara lugn och hålla sig mellan raderna, så att han inte trampade på betplantorna. Träning betydde mycket. Och som kusk dög inte vem som helst. Detta uppdrag anförtroddes förstedrängen, om inte bonden själv tog sig an sysslan. Jag minns hur stolt jag var, när jag tolv år gammal fick köra i vårt lilla betland. Far hade fått grå starr!

Nu mobiliserades betgallrarna. Alla som kunde komma loss, gav sig ut i betfälten. Småbrukare, hantverkare, fruar, hemmadöttrar, pigor och drängar bytte sina vanliga arbetssysslor mot bethackor. Av sådana finnas det dels långhackor, och dels gallringshackor, de senare med kort skaft. Ibland började man med att ”hacka avstånd”. Då gick man, om än ganska böjd, med långhackan och tog bort de flesta plantorna men lämnade kvar små grupper på 25 cm avstånd. Dessa fick man sedan krypande reducera till enskilda plantor. Men om jorden var fin och inte alltför ogräsbemängd, kunde man krypa med den kortskaftade hackan och direktgallra. Så gjorde vi alltid hemma hos oss.

Ackordsarbete
Det här arbetet kunde en solig försommardag te sig ganska idylliskt. Det var det också för det mesta. Men ville man prata med varandra, fick man ropa över fältet, där gallrarna var glest utspridda. Man arbetade nämligen på ackord. Var och en hade sina rader, som ibland kunde vara mycket långa. För en 10-åring syntes de ändlösa. Men det gick att ropa till någon, om man ville. Inga traktorer brummade på fälten, och det var glest med bilar på landsvägen. Lärkan hängde ringande i skyn från morgon till kväll. Det gör den i dag också. Är det någon som hör den? Vipeskriet hördes överallt och fortsatte långt in på den mörka kvällen. I dag är vipan inte lika vanlig över vångarna.

Att barnen skulle hjälpa till i betfälten var en självklarhet. Skolan hade slutat någon av de sista dagarna i maj. Då hade vi sett länsmannen och Sune B skjuta de nyss flygga råkungarna i Äspöparken, innan skolan, examenssmyckad med tulpaner och pingstliljor, skickat hem oss lagom till betgallringen. Betan styrde allt. På hösten hade vi tre veckors lov i oktobet för att hjälpa till med betupptagningen. ”Bedeloved” ifrågasattes aldrig av någon. men Sam, läraren gillade det visst inte.

Grupparbete
Det förekom också att man arbetade samman i en grupp. Vår granne, Ernfrid Hansson, hade sex barn, Bea, Knut, Stina, Maj, Greta och Ulla. Alla hjälptes åt med Ernfrids sju tunnland sockerbetor. Jag vill minnas, att stämningen var god, når Hulda, mamman, kom ut med kaffekorgen.

Min syster Karin (något år Inga) och jag hjälptes åt med våra betor. Visst var det jobbigt att hålla på från sju på morgonen till sex på kvällen med en timmes middagsrast. Men desto skönare med kaffepaus mitt på förmiddagen och mitt på eftermiddagen, når Sillatåget kom tuffandes väster om Klockarens. Någon klocka hade vi inte med oss, utan rättade oss helt efter tågen. Ibland hade Mor skickat med nygjord rabarbersaft. Ingen dryck har smakat mig bättre i stekande försommarsol. Når sextåget gick norrut, gick Karin och jag hem.

Arbetstekniken
Att gallra betor innebar inte bara, att friställa ensamma plantor på 25 cm avstånd. Man skulle om möjligt lämna kvar de största och finaste plantorna. Det blev naturligtvis ofta en avvägningsfråga, om betorna stod glest. Det var också viktigt, att dra jorden till och inte från plantan.

Vidare ingick i avtalet att allt ogräs skulle bort. Och här var förhållandena verkligen mycket skiftande. Det förekom fält, som var nästan ogräsfria. Var jorden därtill fin, så att den lätt kunde skjutas och rakas med hackan, då var betgallringen ett nöje. Men om jorden var klumpig, eller “taddred”, som vi sa, efter ett mindre lyckat vårbruk, och om den därtill var bemängd med ogräs, ja då var det inte roligt. Man kunde visserligen få tilläggsbetalning för sådana betor, men det lönade sig aldrig. Och det lönade sig naturligtvis inte för odlaren heller. Ömmande knän och dåligt humör blev resultatet. Därtill breda skånska svordomar, uttalade med stor kraft och variation.

Ogräsen
Vanliga tvåhjärtbladiga ogräs var på lerjorden, som jag minns det, åkersenap, målla, våtarv, pilört, åkertistel, revormstörel och jordrök. Åkersenapen, ”agerkålen”, försvann nästan, när man efter andra världskriget började använda de kemiska 4K2M-preparaten i stråsäd. Men på 30-talet var den nog det allra vanligaste ogräset. Mållan kallade vi svinamila. Med enbart mila avsågs däremot maskros. Våtarv kallades vannarr. Med tonvikt på andra stavelsen. Rödplister var inte alls lika vanligt på 30-talet, och näva syntes inte till.

Det besvärligaste enhjärtbladiga ogräset var då som nu kvickrot. Den kallade vi gresrod. Slutligen ska nämnas kryptogamen åkerfräken, som fortfarande är ett vanligt ogräs. Det ska väl också sägas, att de flesta betgallrarna nog kände ogräsen till utseendet, men inte till namnet. Ogräs var ”mööj”, och ogräsbemängda betor var ”skitta bedor”.

Man måste trots allt säga, att det var förvånansvärt lite ogräs på 30-talets välskötta Äspöjord. Den mekaniska bekämpningen med lätta ogräsharvar, noggrann stubbearbetning och, framför allt, handrensning i betor, potatis, morötter m.m., gav ett gott resultat, om det kombinerades med en lämplig växtföljd. Det var av ekonomiska, inte biologiska, skäl som den övergavs.

Hackningen
När betorna var gallrade och hade ”rättat till sig litet”, skulle man köra i dem på nytt. Innan dess hade man vanligen övergödslat med 100 kg kalksalpeter per tunnland. Snart var det sen dags att hacka med långhacka, ett ganska lätt och angenämnt arbete i sommarsolen. Allt nyuppkommet ogräs togs nu bort, samtidigt som jorden luckrades och drogs till betan. Detta arbete kolliderade ofta med ”höhösten”, och ibland med Skurups marknad.

Sommarskötseln av betorna avslutades med en andra hackning, när blasten gått ihop i raderna. Då tog man kanske fyra rader i taget. Och därmed var sommarskötseln avklarad. Nu var det upp till Vår Herre att ge betorna lagom med sol, värme och regn.

Hur mycket betor kunde då en person klara av? Anna Jönsson, som bodde i huset bakom smedjan, och som var mycket duktig, tog sig an fyra tunnland. Hon hade då viss hjälp av sin dotter Evy. Anna hade alltid sina betor hos Anders Sonesson. Det krävdes stor erfarenhet och ihärdigt arbete från tidig morgon till sena kvällen, om man skulle klara av ett så stort beting. Och inte bara det, man måste också stå ut med värken i rygg och knän. Ändå fanns det storfräsare, som avverkade ännu mer. De kröp inte, utan gick dubbelvikta och gallrade från morgon till kväll. Man fattar inte, hur ryggen kunde tåla detta. Och det kunde den inte alltid heller. Säkert fick många ryggskador.

Skörden

Sockerbetorna behöver en lång sommar med mycken sol och lagom regn för att ge en god skörd. Tillväxten fortsätter långt in på hösten, ett förhållande som bättre utnyttjades på 30-talet. Då började upptagningen nämligen inte förrän en vecka in i oktober, alltså 2 – 3 veckor senare än nuförtiden. Nu var man ivrig att komma igång och få upp så mycket som möjligt medan det var skapligt väder. Och det var det ofta vid den här årstiden. Birgittadagen, den 7 oktober, skänkte oss ibland brittsommar. Då var det ganska skönt i ”bedesticked”, trots det fysiskt krävande arbetet. Jag minns särskilt kaffepauserna, när vi satte oss i en hoprafsad hög av betblast och vilade och värmde våra värkande ryggar i solen

Ett problem med torrt och vackert väder var dock att betorna ”stod hårt”, och det var svårt att få ner betgrepen i jorden. Speciellt efter en nederbördsfattig sommar var detta fallet. Man var då tvungen att trampa på grepen, vilket försummade en hel del. Längre fram på hösten, när regnet gjort jorden mjukare, kunde man trycka ner grepen med händerna.

Det hände också att en beta ”small av” (bröts av) i den hårda jorden. Och det var inte alls bra, för då måste man gräva upp ”spissen” och det kunde ta lika lång tid som att ta upp flera betor. Det var ju så på den tiden, att ingenting fick förfaras. Allt skulle tillvaratas. Helt naturligt i en tid då arbetskraften var billig, medan materialet var dyrt. ”Å så tar vi opp spissarna me, fårr där sidder det mesta sockered”, var ett argument, som man ibland kunde få höra från sin uppdragsgivare. Men när man sedan högg av blasten och råkade hugga för långt ner på betan, kunde det heta: ”Men påg, tänk po ad där e mest socker i bedenacken”. Men pågen tänkte att det måtte vara ont om socker i mitten.

 

Bunken
Rikssvenskans bunke betyder en skål, men på skånska är det en hög, och vid betupptagning förr i tiden hade ordet också en tredje betydelse. Det var den yta, som täcktes av 20 rader med en längd av 10 – 15 meter. Vid upptagningen brukade man börja med att stega upp bunken. Hur lång man gjorde den berodde på hur långt man orkade kasta betorna, när man högg av blasten. Det innebar, att bunken fick bli något kortare, om betorna var stora, och tvärtom. Om vi numrerar raderna 1 – 20, gick det till så här: Först tog man upp raderna 5 – 6 och lade betorna med roten mot bunkens mitt. Sedan tog man raderna 1 – 4 och raderna 7 – 10 och lade ovanpå. Därmed var första halvan av bunken uppe. Och så gjorde man på liknande vis med andra halvan. Först raderna 15 -16, som lades med roten inåt, sedan resten. Tillvägagångssättet illustreras i någon mån av bild nr 5.  

Nu kunde man räta på ryggen och pusta ut en stund, medan man räfsade undan eventuellt avfallna blad, där högen av blastade betor skulle ligga (bild 6). Blastningen gjorde man krypande på knäna, och det var väl i regel mindre ansträngande än uppgrävningen. Den utfördes med en huggkniv av den typ som syns på bild nr 7. Och undan gick det för den skicklige betupptagaren. När man kastade iväg den blastade betan med vänsterhanden, hade man redan nästa på väg med hjälp av kniven och högerhanden (bild 8). Helst skulle man ha en beta i luften hela tiden! När alla betorna var blastade, skulle man plocka upp bunken, så att inte betorna låg utspridda. Själva högen kallades också bunke. Den skulle eventuellt täckas med blast, om det var risk för frost.

Betlossare
Hos Ernfrid Hansson, där alla hjälptes åt, behövdes ingen grep att lossa betorna med. Istället användes ett redskap, som drogs av två hästar, en betlossare som lyfte upp betorna, så att man sedan lätt kunde ta en beta i vardera handen och ”knabba” jorden av dem. Detta föll på flickornas lott, medan Ernfrid eller Knut drev upp med hästarna Putte och Munther, samma hästar som Knut ett antal år körde mjölk med till Källstorps mejeri. Ernfrids betlossare var enradig.

Senhösten
Som nämndes kunde vädret i början vara både soligt och varmt, men snart nog kom höstregnet och blåsten. Då var det inte näpet att ta upp betor. Hur man än bar sig åt, blev man genomblöt, antingen av regnet utifrån eller av svetten inifrån, om man hade gummikläder. Sådana förekom, men långt ifrån alla hade råd att skaffa dem. De var dessutom styva och obekväma att arbeta i, varför de ofta undveks. Istället försökte man skydda sig med en gammal spannmålssäck som användes som förkläde. Den blev snart tung av leran, som fastnade överallt, och obekväm den också. På varje stövel hade man ett kilo lera en sådan här kall och regnig novemberdag. Men betorna måste upp, innan det blev vinter. Det var sällan man gick hem på grund av dåligt väder. Inte många skulle ha stått ut med ett sådant arbete i våra dar. Det fanns inga skyddsombud på den tiden. Och jobbade man inte fick man ingen lön. När det mörknat gick man hem och åt stekt fläsk och pantofflor, grovt rågbröd med isterflott. Det var mat som gav energi det. Och kalkfettavsättningar i hjärtats kranskärl. Men det visste vi inte då. Och nästa dag sken solen!

Hur betan kom till fabriken
Nu återstod för odlaren att få iväg betorna till Jordberga sockerfabrik. På 30-talet körde vi fortfarande med bolstervagnar dragna av ardennerhästar. Betorna lastades med en ”bedegrev”, som inte hade minsta likhet med den betgrep som man grävde upp betorna med, se bild 6.

 

 

 

  

 

I början av säsongen, när det var vackert väder, kunde man ofta lasta vagnen full ute på fältet. Men längre fram, när höstregnen blött upp leran, sjönk de smala hjulen allt djupare ner. Spåren kunde bli ett par decimeter djupa. Då fick man nöja sig med halva lass, som kördes fram till en större hög vid vägen. Där fylldes sedan vagnen, innan man körde till stationen, d.v.s. Äspö järnvägsstation. Den resan tog en god stund. Vi körde ”i gåendes” skritt. Högre tempo än så var otänkbart på gropiga grusvägar, och med järnringar på trähjulen. Vägen till stationen blev en skön vilostund för kusken, där han satt på sin ”agebräda”, som ofta gjordes bekvämare med en ”agedyna”, en liten säck med halm i. Hemvändande tomskjutsar körde i trav, en betydligt mera skakig och bullrig färd. Vi ropade alltid några ord till hälsning, när vi möttes. Alla kände varandra mer e11er mindre.

Vid stationen vägdes lasset, innan avlastningen började vid en järnvägsvagn. Då fällde man ner bakstyret, varvid en del småbetor föll till marken. Sen började man lasta av med betgrepen. Efter en stund kom provtagaren med sin säck. Då gällde det att få granna betor i provsäcken, så att jordprocenten blev låg. Ett vanligt knep var, att med grepen riva ner högt uppifrån vagnsidan, där man vid lastningen med slug beräkning placerat ett parti extra stora och rena betor. På det viset kunde jordhalten bli så låg som 3%, vilket var ett utmärkt värde. Efter vägning av tomvagnen kunde man köra hem och lasta på nytt. På en bolstervagn lastade man cirka två ton, och man hann i regel lätt med fyra lass på en dag.

Betmassa och slamkalk
Ibland skulle man ha betmassa med sig hem. Då blev det svettigt, och då behövde drängen kanske hjälp av ”halkarren”, halvkarlen. Betmassan, den urlakade betsnitseln, lagrades i gårdens massagravar och användes som foder åt mjölkkorna. Sådana fanns på varje gård. Massan var ett underbart material att arbeta med, mjukt, varmt och relativt lätt. Och så fastnade det aldrig på redskapen. En annan biprodukt från sockertillverkningen var slamkalken. Den var fruktansvärt jobbig, klibbade fast på skyffeln. Lite bättre blev det efter en kall vinters frystorkning. Men att köra slamkalk var rena straffarbetet. Dessbättre inträffade det inte så ofta. Tillräckligt ofta dock för att en del av våra åkerfält skulle få för högt pH-värde. Men det är en annan historia. Här ska bara tilläggas, att våra Äspöbetor nu fick åka tåg en dryg halvmil till Jordberga sockerfabrik i vagnar, som vardera rymde cirka 10 ton.

Böst väder
Jag har tidigare berättat om besvärligheterna med upptagningen, när det var dåligt väder. Lika ovälkommet var regnet, när man skulle köra betorna av fältet. Då sattes hästarnas styrka och kuskens körskicklighet verkligen på prov. Hästarna måste lägga sig i selen lugnt och mjukt exakt samtidigt. Nervösa hästar, som kastade sig i selen och ryckte igång, drog bara sönder draglinor och seltyg. Det var kuskens uppgift att göra hästarna lugna och få dem att prestera sitt yttersta, samtidigt och i rätt ögonblick. Man måste vara vän med sina hästar, känna deras egenskaper och beteenden. Och det vill jag påstå att man också gjorde. Man umgicks ju med dem 8 – 10 timmar dagligen, utfodrade och ryktade dem.

En duktig kusk var Edvin Hallberg. Han arbetade hos Anders Sonesson och körde ett par vackra fuxar. Jag stod en gång och såg, hur han körde fram ett betlass till Stationsvägen. Hästarna nästan låg i selen och kämpade sig fram. Efter ett 20-tal meter lät Edvin dem vila på en antydan till upphöjning i marken. Han gick fram och pratade med dem. Sedan lyckades han få upp ekipaget på vägen. där det naturligtvis blev ny vila och omklappning. Jag tror hästarna gav 100% av sin prestationsförmåga. Aldrig har jag sett ett finare samspel mellan människa och häst. Att Edvin kände varmt för sina hästar behöver väl inte nämnas. Snart skulle de ersättas av en traktor. Kan man känna något för en traktor?

Att spanna
Ett sätt att få fram betorna var fyrspannet. Då ställdes naturligtvis ännu större krav på samordning. Jag tror inte metoden var särskilt vanlig i Äspö. På hösten 1943 var jag med om att köra sexspann på Spargodts gård i Tågarp. Då hade vi fyra hästar i bredd framför den stora gummihjulsvagnen. Framför dem hade jag mina hästar, Mink och Fabian. Jag gick (eller småsprang), medan de båda andra kuskarna satt på vagnen. En av dem, förstedrängen Frank, anförde spannet. Det gick faktiskt ganska bra efter en del träning.

Snöstormen
En gång i månadsskiftet november – december blev det snöstorm och flera minusgrader. På morgonen var jag på väg till Äspö station med ett lass betor, som jag hade lastat dagen innan, snökornen stack som nålar i ansiktet. Vinden hade minst kulingstyrka. Man fick gå vid sidan om lasset för att få litet skydd. Vid Hjalmar Lars´ (Sune B sedermera) mötte jag Ernfrid Hansson, på hemväg med tomvagnen. Också han gick. I stormen skrek han en hälsning. Jag uppfattade bara ordet “Saaatan”, och själv fick jag inte fram ett ord till svar, kunde bara höja handen till tecken på att jag uppfattat. Men av alla hälsningar jag mött, måste detta ha varit det hjärtligaste. Den värmande i hela kroppen. Den betydde: “Det här är förskräckligt, men det klarar vi av, jobba på bara.” Ernfrid kunde naturligtvis inte se mitt småleende i snöyran.

Betblasten
Det mest betydelsefulla biprodukten vid sockerbetsodligen var blasten. Denna låg i prydliga rader på fältet, när bethögarna körts bort. Den samlades och lastades med samma betgrep, som man lastade betor med. Det gick också att använda en vanlig gödselgrep. All blast användes som kreatursfoder, antingen färsk eller ensilerad i gropsilo. Därför var det viktigt att blasten var ren. Man måste ta försiktigt med grepen vid lastningen, så att ingen jord följde med. Korna blev lösa i magen av blasten, särskilt i början, och smutsig blast förvärrade tillståndet. Man fick se upp, när man gick på “tillen” bakom korna under den här perioden. En kohostning kunde bli ödesdiger, om man befann sig i skottlingen. Sockerbetsblasten var i foderenheter räknat jämförbar med en mindre vallskörd. I dag plöjer man ner blasten.

Höstplöjningen
När fälten var tomma, återstod en viktig sak, höstplöjningen. Den gjordes med omsorg. Man skulle i regel ha korn på fältet kommande år. Betjorden plöjdes därför ofta något grundare än vetejorden. Men fårorna skulle vara raka och jämna. Man skulle ju gå och titta på dem hela vintern. Mästerplöjaren framför alla andra var Kristoffer. Hans namn nämndes med respekt i dessa sammanhang. Ty på den tiden värderades en skicklig plöjare högre än en framgångsrik aktieplacerare! Åtminstone i Äspö.

Så klarade vi av betorna
På många håll i Skåne fick man hjälp utifrån med betskötseln på 30-talet, göingar, smålänningar, ja t.o.m. polacker (galizierna) engagerades. Här i Äspö behövdes i regel inte det. Jag har tidigare nämnt, att småbrukare, hantverkare, husare (de som ägde ett hus men ingen jord) och naturligtvis böndernas söner, döttrar, pigor och drängar, ja praktiskt taget alla var involverade i det slitsamma arbetet med betorna. Mosaiken av småbruk och medelstora gårdar var en synnerligen positiv faktor för betodlingen före mekaniseringen. Om jag räknar i minnet, hade vi i Äspö 18 småbruk och 16 medelstora gårdar. Småbrukarna, särskilt fruarna, skötte en stor del av betorna på de medelstora jordbruken. I det här sammanhanget kan också nämnas, att några Äspöbor arbetade på Jordberga sockerfabrik. Småbrukaren Anders Holmkvist, husägaren Bernt Tulin och Hans Hansson var heltidsanställda, medan vår närmaste granne, Oskar Karlsson, var kampanjanställd. Deras fruar skötte naturligtvis 3- 4 tunnland betor vardera.

Vilken ersättning fick man då för detta tunga arbete? Det har jag tyvärr glömt, men jag kommer ihåg, att den i mitt tycke var alldeles för liten. Olof Kristerson uppger i sin bok Söderslätt att arbetslönen för sommarskötsel och upptagning tillsammans år 1938 var 142,24 kr för ett tunnland. För betorna på ett tunnland fick odlaren av SSA cirka 600 kr. Nåja, på den tiden kunde Äspöborna köpa ett kilo malet kött (köttfärs) av Otto Jönsson för 1,50 kr och ett paket knäckebröd av Johan Söderberg för 21 öre. Maten kunde nedsköljas med en liten brännvin för 4 kr, om man hade motbok. Och det hade många betskötare, men hade de råd att utnyttja den?

Slutord
Nils-Åke, Bertil, Hans, Klas, Yngve och det övriga bönderna i Äspö, “ni reder för landet det närande saft”… Ju, för ni är faktiskt det yttersta upphovet till sockersaften, ut vilken våra sockerfabriker framställer det energigivande sockret, som under förra hälften av nittonhundratalet blev en så utmärkande produkt för vår bygd. Känns steget till Odalbonden mindre nu?

Karl-Olof Kristensson tackas för givande samtal om betodlingen på 1930-talet, Bertil Sonesson för lån av verktyg och Nils-Åke Espert för att ha ställt ett betfält till förfogande.

Bild nr 1 är författarens.
För bild nr 2-9 svarar fotograf Kersti Reinbach
Bild nr 10 tillhör Gudrun Manell.



Klockhavren Espö forsättningsskola var en tid jordbruksbetonad och läraren Sam Persson hade på schemat “De olika sädessorterna”. Havresorterna delade han upp i vit- och svarthavre och hänförde klockhavre till den senare sorten. Nuvarande “Algotsborgaren” Anders Nilsson var elev i skolan och redan då lade han i dagen sitt stora intresse för modernäringen och följde noga med ämnet ifråga. Nej, sa Anders, klockhavre är en vithavresort, för vi har den själva därhemma. Då måste det vara tryckfel i läroboken, sa´ läraren. Hemkommen berättade Anders triumferande att han “stukat” läraren men hans far sa´ “Påg, det är bara därför vi köper utsädet av klockaren som vi kallar vår havre för klockhavre.”