En man man minns

En man man minns

Thorbjörn Levin. Denna berättelse grundar sig på en artikel av Lennart Hallberg i Byahornet nr 3 1996 med titeln En märklig man i Äspö.

Kyrkvaktmästare Anders Månsson och sonen Emil var två av Äspös verkliga original – stundtals väl förtjusta i starka drycker. Detta framgår med önskvärd tydlighet i den berättelse som Lennart Hallberg skrev i tidskriften Byahornet (Nr 3 år 1996). Ur denna har vi tagit en del. Andra berättelser har relaterats av ännu levande Äspöbor – framför allt John Jönsson – som minns Emil, en man som satte färg på Äspö. I folkmun gick han under namnet Emil Solla. Det fanns personer som trodde att namnet kom av Emile Zola med anledning av hans stora beläsenhet. Andra åter menade att det emanerade från barndomsåren.

I början av 1900-talet skulle Emil emigrera till Amerika. Han kom till England och blev kvar där ett år, varefter han istället för Amerika ställde kosan till Frankrike, där han stannade dryga året. Goda kunskaper i de båda språken skaffade han sig på köpet. Om detta visste fadern intet – han trodde sonen var i Amerika.

Tillsammans med sin far, Anders Månsson, bodde Emil i ett numera rivet hus strax intill vägkorset i Äspö – vid vägen som leder till Smygehamn. Huset tillhörde Lunds domkyrka, som gärna ville sälja. Det hade de båda särlingarna inget emot, och en dag kom lantmästaren ut för att stycka av hus och tomt. Det var en man som tyckte om att bravera med de kunskaper han hade – bland annat en smula i det franska språket. Han inledde dagen med att hälsa på far och son på franska, vilket var ett misstag. Emil krävde att även det fortsatta samtalet skulle föras på det främmande språket, vilket var mer än lantmätaren klarade av. Så gick det som det gick. Huset blev aldrig avstyckat!

Anders och Emil drog sig aldrig för att arbeta. De var med när betorna skulle gallras och tas upp. När traktens storbönder behövde hjälp vid tröskning och dylikt ställde de mer än gärna upp. De var specialister på att lägga hö-, säd- och halmstackar. Tröskan, som ägdes gemensamt av de bönderna den alternerade mellan, brukade ha maskinist och iläggare som följde med den. Vidare krävdes extrafolk på varje ställe. En av de “större” lantbrukarna, Olof Jakobsson, som i dagligt tal blev Olof Jáckop, tog för givet att Emil också följde med under säsongen. Det där att ta för givet föll inte Emil på läppen, så han svarade att han “he- eller sko- skotta sni än full- fullde med Espe burra”. När Emil blev litet förtretad stammade han. Olof Jáckop drämde då till med att “då kan fa´ntami du skotta sni i september norr vi tåsker”. Emil följde med tröskan.

Emil (tv) och Anders

Emil var något av en drömmare med otroliga minneskunskaper. Han var helt enkelt ”överintelligent”. Han kunde till exempel från minnet tala om hur många halmbalar den och den stacken innehöll. I dispyter med prästen och andra lärda drog han oftast det längsta strået: Skriftliga debattinlägg hade han ofta i dagstidningarna. Men det märkligaste var hans smått fantastiska simultankapacitet. Han kunde till exempel skriva två brev med olika innehåll på en och samma gång. Alltså med båda händerna i verksamhet eller ännu värre, med en hand och en fot (med tårna om pennan). Vid syjuntor och andra mindre sammankomster kunde man eftersända Emil för att låta detta ”fenomen” underhålla. Möjligen var det ändock avtagandet av de lindrigt rena och hela strumporna som väckte den största förtjusningen. Det hade kanske också med fottvagningen att göra.

Därutöver var Emil även ett levande lexikon på de flesta områden. Den som exempelvis ville veta hur långt det var hit eller dit kunde omgående få veta detta. Han utgick alltid från Äspö vägkors och hade hämtat sitt vetande därvidlag från sin avståndsmätare på cykeln.

En tid hade Emil sysslan som vaktmästare och guide på Gamlegården i Äspö som var hembygdsmuseum och som åren 1929-1936 ägdes av Wemmenhögs härads fornminnesförening. Det var rätt man på rätt plats. Med sin lilla grad av stamning blev det hela mer pikant och trivsamt.

Emils far var mycket stolt över sin son, och ville gärna se honom gift med exempelvis en välbärgad bonnatös. Emil, som gärna gick tyst när han hade något speciellt i tankarna, fick fadern att fundera om eventuella kvinnor. Vid sådana tillfällen kunde exempelvis Emils far berätta för någon i byn: ”Emil går minsann i jutestanka, ja vidd unte vim de e åv gåradottrarna han går o tänker po”.

Då Emil i privat umgänge även dyrkade Bacchus blev det mera påtagligt och med drag av humor. Med sin gode kompis, en målare, skulle Emil göra en cykelutflykt. En liter med på färden var ett obligatorium och Emil hade uppdraget att på lördagen anskaffa denna på bolaget i Anderslöv. Dessa utflykter bestämdes i samband med att den lilla pensionen utbetalades en gång i månaden. Utöver cykelutflykten blev det andra gökafester pensionärer emellan. Emil fick alltså brått att få med ”spritboken” och den obligatoriska ”pansionsboken” for att först hämta ut pensionen på posten, vilken var gemensam med stationsgöromålen på Äspö station där stinsen Moberg var stationerad. Denne Moberg var lite butter i sitt uppträdande särskilt när Emil i brådskan lämnade fram ”spritboken” för att få ut pensionen. Moberg avspisade Emil med orden ”de går min själ ente o få ud penga på den bogen”. Nå, det hela ordnade upp sig och Emil hämtade hem litern från Anderslöv.

Väl hemma blev frestelsen för stor. Tillsammans med sin far tullade man var sin kaffegök. Men detta smakade mer, kontrollen avtrubbades. Mot kvällen var toppen på ”Kinnekulle” i botten och flaskan torrskodd.

Anders och Emil med katten i knä

Emil gruvade sig efteråt inför söndagsutfärden med matsäck och allt. Målaren kom på utsatt tid och Emil måste förklara vart litern tagit vägen. Helt naturligt blev det något krystat. ”De- he gick gáled me- he litern i går. De- he va en visping (geting) som stack fa- far på vinan (kinden)så- hå vi fi- fick bada po åv brä- brännevined”. Målaren som väl kände sin kompis sa endast ”Jaså minsann”. Minen på målaren ändrades inte nämnvärt, trots att ”badandet” gjort slut på hela litern. Färden startades…

Under de hårda krigsvintrarna på 40-talet skadades Emils hus så svårt att ena gaveln rasade. Det bekymrade honom mindre. Han fick anställning som föreståndare på marketenteriet på Hököns torvmosse, dit han flyttade och blev kvar i fyra år. Därefter blev ”Gummit” hans arbetsplats och Trelleborg hans nya hem. På lördagseftermiddagara åkte Emil ofta ut till Äspö, låste upp dörren och gick in i det delvis raserade huset. När han senare på dagen återvände till Trelleborg stängde och låste han omsorgsfullt dörren. Traktens barn gick vanligtvis in och ut genom den raserade gaveln.

Med detta lämnar vi denne märklige man, om vilken det naturligtvis finns mycket mer att berätta.

 

 

Hälvten så go’ i käften fordrades

Espö byalag var samlade hos Olof Jakobsson på no 17,18 för att komma överens om att inköpa en stenkross. Det var då varje hemman hade sitt eget vägstycke av allmänna vägar att underhålla.

Ett ombud hade kommit tillstädes och ville sälja en Svedalakross. Han var begåvad med en ovanlig talförmåga och svadan hindrade varje inlägg från byamännens sida. De sutto i road förundran över ordflödet som ej ville upphöra. Till sist högg Olof försäljaren i kragen och sa’

”E´ krossen bara hälvten så go´ i käften som du – så köper vi han”.