Äspökretsen – en grupp författare
Sven Sjöstedt
Nils Lovén – med författarpseudonymen Nicolovius – är den första i den så kallade Äspökretsen, en grupp författare med anknytning till Äspö. Namnet Lovén skrevs ursprungligen Lovenius och antogs av Nils Lovéns farfar, som var bondson från Loshult och egentligen hette Per Månsson. Det namnet ansågs mindre passande för en präst. Per Månsson hade nämligen kommit till Lund för att studera till präst.
Nils Lovén föddes i Rengs prästgård den 18 juni 1796. Han blev student redan vid 15 års ålder och magister vid 21.
År 1830 kom Lovén som kyrkoherde till Ö Vemmenhög. Det var där han översatte Lusiaderna, ett portugisiskt versepos, som tillhör världslitteraturen. Portugisiska hade han lärt sig av en sjöman från Kämpinge och med hjälp av ett lexikon, inköpt på en bokauktion! Det var också i Ö Vemmenhög som han år 1847 under pseudonymen Nicolovius utgav Folklivet i Skytts härad. Denna folklivsskildring, som gett Nicolovius en plats i den svenska litteraturhistorien, kan vi med stor behållning läsa än i dag. Det var dock Lusiadöversättningen som uppskattades mest av 1800-talets lärda. Den översättningen renderade Nicolovius Svenska Akademiens pris år 1852.
Nicolovius hade då – fyra år tidigare – blivit utnämnd till kyrkoherde i Äspö. I denna lummiga idyll på den bördiga skånska slätten byggde han en stor och rymlig prästgård med tio fönster i fasaden och holmejor med utsikt över Östersjön. Två flygelbyggnader och en mycker vacker trädgård, som också försågs med exotiska växter, som gjorde Äspö prästgård berömd även utanför häradet.
Som andra stora män på den tiden gjorde Nicolovius en lång utlandsresa. Han hade dock svårt att släppa tankarna på sitt kära Äspö. Han längtade hem hela tiden och var inte särskilt imponerad av det han upplevde utomlands. I ett brev från Köln till makan Julie hemma i Äspö skriver han bland annat: “Ångvagnarna gå ej så fort som vi väntat, de gå ej fortare än då vi i full traf resa utanför Wemmenhögsbackarne”. I ett annat brev, avsänt från Paris, konstaterar han: “Jag har ej i sjelfva England och Belgien sett en herrligare gröda än den som blomstrar kring Espö. Långt ifrån att tycka att vi ha det sämre än andra, tycker jag, att vi i allmänhet ha det mycket bättre. Jag har derföre, med fullt medvetande om min Swenska belägenhet, hållit mig styf i utlandet”.
Inom familjen drabbades Nicolovius av svår sorg vid flera tillfällen. Hans första hustru, Hedda Emilia Lovén, födde tre barn som alla dog tidigt. Modern “en blid och ordningsälskandes kvinna, väl utrustad utom i fråga om hälsan” (Österling, 1957) följde sina barn i graven år 1838. Två år senare gifte Nicolovius om sig med prostdottern Julie Skytte. I detta äktenskap föddes sju barn, varav tre dog tidigt. Ett av dem var älsklingsdottern lilla Emma, som rycktes bort vintern 1856, blott fem år gammal. Alla hennes kläder och saker finns bevarade på Kulturhistoriska muséet (Kulturen) i Lund.
Sina sista år ägnade Nicolovius till stor del åt en översättning av Dantes Divina Commedia, “ett imponerande företag, som skulle kröna hans litterära verksamhet”, skriver Österling. Det är dock för folklivsskildringarna som Nicolovius minne lever. Han dog i nervfeber den 10 februari 1858 i Äspö prästgård och begrovs helt nära det kyrktorn, som han själv låtit uppföra.
Nicolovius var en begåvad, kunnig och oerhört aktiv mångsysslare. Han hade bränneri på Österlen, ägde Hörte mölla och var en av direktörerna i Skånska Privatbanken i Ystad. Han drev eget jordbruk och var uppenbarligen intresserad av böndernas sociala förhållande.
Lars Paulus Holmberg, teologie doktor, kontraktsprost och riksdagsman för prästerståndet sedan år 1851, utnämndes till Lovéns efterträdare i Äspö. Bakom utnämningen låg Per Nilsson, Äspös berömda riksdagsman, som lärt känna Holmberg i Stockholm under riksdagsarbetet. En deputation från Äspö uppvaktade Holmberg i Gärdslöv sommaren 1858. Holmberg flyttade till Äspö den 30 april 1859. En av anledningarna till flytten var den nybyggda prästgården i Äspö. Den “låg med sin långa huvudbyggnad och sina två flyglar inbäddad och omgiven av Lovéns mästerverk, den stora trädgården med park och gårdsplan och uppkörsallé … ej underligt att Äspö prästgård fick anseende som en av de vackraste i Skåne” (Theodor Holmberg, 1928). Det holmbergska hemmet i Äspö blev samlingsplats för flera unga, blivande eller redan etablerade, författare. Man umgicks flitigt med familjen Tegnér i Källstorps prästgård, vars kyrkoherde, Kristoffer Tegnér, var son till Esaias Tegnér, och med familjen Bååth i Hammarlövs prästgård. Den litterära traditionen från Nicolovius tid fördes vidare.
Theodor Holmberg, son till L. P. Holmberg, var sex år gammal, då han flyttade med familjen till Äspö. Han blev år 1875 lärare på folkhögskolan Hvilan och räknas som en av banbrytarna inom svensk folkhögskola. Efter några år kom han till Tärna folkhögskola i Västmanland, där han verkade som rektor till år 1912. Som lärare och författare deltog han livligt i kulturdebatten. Bland hans arbeten kan nämnas Tidsströmningar och minnen samt den för oss Äspöbor mer intressanta Människor och kulturbilder (1928). Ur den är följande citat hämtat, i vilket han prisar sitt barndomshem: “Sällan sågs en mer betagande sommarsyn än Äspö prästgårds åt trädgården vettande sydsida. Där sågos gula och vita rosenbuskar på spaljé, vilket mellan persiko- och aprikosträd, sträckande sin yppiga fägring från marken upp till takkanten. I trädgården växte så gott som allt vad Skånes rika jord kunde alstra… .”
Cecilia Bååth-Holmberg (1858 – 1920) Theodor Holmbergs hustru, var syster till A. U. Bååth. Hon verkade som folkbildare vid sin makes sida på Tärna, där hon blev föreståndarinna för den kvinnliga avdelningen på folkhögskolan. Liksom Theodor Holmberg hade hon ett stort socialt och fosterländskt intresse. Hon redigerade under flera år julboken Småhemmens kalender och gav upphov till Mors Dag år 1919. Som författarinna skrev hon mest biografiska och kulturhistoriska skildringar, men det som bäst berör Söderslätt och Äspö är Sydskånska teckningar, som kom ut år 1886. I denna lilla skrift har hon skildrat en på sin tid mycket märklig händelse i Äspö, här återberättad av Eric Mårtensson (1994).
“Det var en varm dag sommaren 1854. Frun i prästgården hade just skickat en piga upp på loftet för att hämta någonting. Men flickan dröjde, och frun gick då upp för att se vad som hänt. Då såg hon henne ligga på knä framför en av holmejorna och titta ut över havet. Hon gick dit bort.
Vad de båda kvinnorna nu såg och snart allt folket i prästgården, där arbetet stannade av, var en fantastisk stor och färggrann krigsflotta, som just seglade förbi Smygehuk på väg upp i Östersjön.
Först långt senare – sedan saken hade omtalats på alla sommarens kalas – fick man veta att det var den engelska flottan, som var på väg att bombardera Sankt Petersburg som ett led i Krimkriget.”
Emma Bendz f. Holmberg (1858 – 1927) var syster till Theodor Holmberg. Hon gifte sig med Hans Bendz, professor i rättsmedicin i Lund. Bland hennes verk kan nämnas Söder om landsvägen (1916) samt Från pilträdens land och syrenernas stad (1918). Det anses att det var Hans Bendz som myntade uttrycket “söder om landsvägen” I boken med denna titel finner man bland annat ett välkänt citat
“En sådan vacker pingst vi får i år, sade prosten, där han stod på trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.”
Platsen för detta litterära citat är Äspö prästgård och prosten är den legendariske teologie doktorn och riksdagsmannen Lars Paulus Holmberg.
Albert Ulrik Bååth (1853 – 1912), som var prästson från Hammarlöv, kom att vistas mycket i Äspö. Han var 1875 – 79 lärare vid Hvilan, blev år 1886 filosofie doktor på isländska sagor och några år senare docent i fornnordiska litteratur vid Göteborgs högskola. Bååth engagerades liksom sin svåger Theodor av folkbildningstanken, som skulle väcka intresse för nordiskt språk och nordisk litteratur. I sina naturalistiska dikter get Bååth exakta bilder av människor och miljö.
Dikten Sydsvensk sommarkväll kom till här i Äspö prästgård sommaren 1879. En strof ur denna dikt får avsluta detta avsnitt om Äspökretsen.
Kornknarren skorrar inne i vång.
Skramlar i klöfvern ett ringlande tjuder,
Borta i byn harmonikan ljuder.
Re´n är på korsväg dansen i gång.
|
Klockaren fick släppa tocken igen Den nye klockaren Norén hade kommit till byn och fick hämta mjölk hos prästarrendatorn. En dag kom klockaren med sin spann och fick se att Per Kristoffersson själv matade hönsen i ett hörn, på den nästan kringbyggda gamla gården. En stor flock höns var där med många vackra ungtuppar. Klockaren frågade om han kunde få byta “tockar”. Jo – sa´ Per, med kan du nu ta´ en tock här i flocken behöver du ej lämna någon annan igen. Klockaren var på den tiden ung och vig och fick kvickt fatt i en, den allra vackraste, och stolt tog han sin spann och gick mot porten. Då ropade Per på honom och sa´ Du får byta om och ta “tocken” i högra handen, för annars ser vagnmakaren den och det är hans “tocke”. |