Nöjen i Äspö när det begav sig (omkring 1850)
Thorbjörn Levin
I det följande redovisas bruk och seder från sedan länge svunnen tid (1850-tal och tidigare) samt givetvis också det nöjesliv, som dåtidens ungdom ägnade sig åt.
Klinegille
Stommen till husen byggdes i trä, varefter väggarna klintes. När timmermännen huggit färdigt timret till huset, hjälpte grannarna gårdens folk med att resa väggar och tak. När detta var gjort firades resegille. Gaveln lämnades alltid till sist. När arbetet var klart gick alla hem till sig för att byta om till högtidskläder och senare återvända till fest – till klinegillet.
Vid klinegillet skulle spelemännen stå i förstugan och “spela in” gästerna allt efter som de kom. Då gick det festligt till väga, i synnerhet med öl- och brännvinsdrickandet. När så festen började lida mot sitt slut och kakorna serverades, gick en av världarna runt och bjöd på sista supen. En annan av världarna följde då omedelbart efter med en tallrik, på vilken var och en av gästerna lade en peng. Det var spelemännens avlöning.
Brygdegille eller kardegille
Då linet, som odlades rätt allmänt på slätten, blivit inhöstat skulle det behandlas på olika sätt. Till dessa arbeten inbjöds grannkvinnorna att delta. Då bjöd värdfolket på förfriskningar – ställde till och med brygdegille eller kardegille som det också kallades.
Det var ju en förfali brann, di har hatt i Linköping i natt.” “Ack,” sa Ludvig, “ja tukte nokk ad ja så itt himskt skinn i norr, når ja gick hid.” Klockaren försökte pigga upp henne och sa att Karolina, du ska se ad snart e du oppe igen. Då rusade Ludvig till och sa: “Ack de tror ja ente, for en slejting te maj va lia dolli som Karolina och hon levde bara nånna dar. |