Från istid till nutid

Thorbjörn Levin

Äspö – Skåne – Skandinavium

Äspö – beläget mitt i Söderslätt på Skånes sydkust är byn som redan 1388 skrevs “Eske”, det vill säga aspskogen, vilket tyder på en något annan landskapsbild än den vi i dag kan blicka ut över.

Att Skåne har gett namn åt Skandinavien är ett påstående som är värt en smula eftertanke. Namnet Skåne och Skandinavien är nämligen identiska, språkligt sett. Enligt språkforskarna är Skandinavien ursprungligen en latiniserad form av den urnordiska benämningen på Skåne, vilket bör ha varit Skathinawjö. Överfört till latin skrevs detta namn först Scadinavia, senare Scandinavia, och namnet har i den formen så småningom lånats in i nordiska språk och benämning på hela den skandinaviska halvön.

Namnet Skåne betyder ungefär “den farliga ön (eller halvön)”. Det anses från första början ha syftat på de förrädiska sandrevlar utanför Falsterbohalvön som i alla tider gjort segling i dessa farvatten äventyrlig. Samma förled som i Skåne finns för övrigt i namnet Skanör, där den senare delen, -ör, betyder “sand- eller grusmark”.

Det står klart att många av huvuddragen i det skånska kulturlandskapet utmejslades under Skånes danska tid. Det var då Skåne fick sin yttre särprägel i fråga om bebyggelse, vägar samt odlingsmarkernas organisation och utnyttjande. I vissa fall har dessa drag sedan suddats ut något, i andra fall har de visat stor beständighet. Därför tonar Skåne än i dag fram som jordbruksbyarnas, städernas, kyrkornas, slottens och det täta vägnätets landskap.

Den typiske skåningen? Den ena skåningen behöver som bekant inte likna den andre, och redan bland de till stor del konstruerade skånska stereotyperna finns det oändliga skillnader: från den flegmatiske, runde Edvard-Persson-typen från söder om Landsvägen till den senige, upproriske skogsströvaren av typ Lille-Mats eller Göingehövdingen.

Låt oss nu som sig bör börja från början!

Tiden fram till 1600-talet

Grunden till den bördiga jorden på Söderslätt skapades sedan inlandsisen för mer än 10 000 år sedan dragit sig tillbaka och efterlämnat väldiga lerlager. Så småningom kom olika träslag in från sydväst – först björk och asp. På tiden före Kristi födelse fanns här skogar av ek och bok.

I Äspö finns minnen från tiden före och under vikingatiden. På Äspö nr 16 finns en ättehög, först inlemmad i trädgården av riksdagsmannen Per Nilsson, därefter av Ola Kristoffersson, vilka förenat högen med trädgården och mycket förskönar densamma (Asp). På Nr 15 fanns en brunn, som kallades jettebrunnen, ej långt från Algots sten. Algotstorp kallades förr hela nr 15. Karnas källa finns på samma nummer; i denna källa har det offrats ända in i våra dagar. På nr 10 finns två ättehögar, som kallas Ulvahögarna.

Äspö by har anor från 1000-talet – möjligen tidigare – och under 110-talet uppfördes Äspö kyrka.

Namnet Äspö, som på 1300-talets skrevs de Espe, är ett trädnamnskollektiv äspe, vilket betyder “aspdunge”. Så sent som i början av 1900-talet fanns en aspdunge fortfarande kvar i Äspö. strax öster om prästgården. Under den danska tiden skrevs namnet alltid Espe men på 1600-talet började man vackla med slutändelsen. Ibland skrev man Espoe, vilket så småningom blev Äspö.

Äspö by börjar vid havet och höjer sig så småningom för att vid kyrkans port vara knappa 20 meter över havsytan. En bäck, som rinner upp i Vekärr i Brönnestad, flyter genom byn norr om kyrkan för att sedan fortsätta in i Lilla Beddinge, återvända till Äspö södra del och flyta ut i havet under namnet Sänkebäck. Vekärr är i dag nästan helt utdikat som ängsmark men var enligt sägnerna förr en helig sjö med offerplats.

I början av 1200-talet upptecknades Skånelagen och i dess bestämmelser kan man utläsa hur befolkningen levde. Nästan ända fram till den tiden fanns träldomen kvar. I Skånelagen finns bland annat bestämmelser om frigivning och friköp av trälar. I skånelagen beskrevs också de stränga straff som skulle utdömas för exempelvis stöld eller försumlighet att underhålla stängsel och diken.

Den som stjäler för en halv marks värde dömes till hängning.

Äspö har troligtvis växelvis med Lilla Beddinge gamla by skiftat om att vara centrum för de omkringliggande sockenbyarna. Under 1500-talet fanns i byn både mjölnare och skräddare och så givetvis en del åboar och husmän.

Redan på 1300- och 1400-talen hade en stor del av böndernas jord genom gåvor kommit att övergå i kyrkans ägo. Efter reformationen på 1500-talet lade den danska adeln under sig många av kyrkans egendomar och ägde vid 1600-talet mitt över hälften av de 15 000 gårdar som då fanns i Skåne.

Domkyrkan i Lund ägde på 1650-talet över 1 300 gårdar i Skåne, bland annat i Äspö. Även sockenkyrkorna ägde gårdar som skänkts till dem. Sammanlagt ägde kyrkorna över 5 000 gårdar i Skåne. Så ägde till exempel Äspö kyrka sedan länge nr 19 som så kallad mensaljord, det vill säga avkastningen från gården skulle gå till avlöning av prästen.

Från Danmark till Sverige

År 1644 plundrade den svenska hären bland annat Näsbyholm och Dybäck. Jordberga gods förstördes helt. Även Jordberga och Källstorps byar stacks i brand.

I februari 1658 undertecknades freden i Roskilde. Därefter dröjde det inte många veckor förrän prästen i Äspö och Klagstorp fick förkunna för allmogen att de lösts från sin trohetsed till Danmarks kung och att man i fortsättningen skulle vara den svenske kungen huld och trogen.

Det fanns dock många snapphanar i norra Skåne som gjorde livet surt från den svenska hären. Karl den XI tröttnade snabbt på detta och krävde att biskopen skulle ta in en förteckning från alla församlingar över samtliga snapphanar i församlingen. I Äspö och Klagstorp skriver prästen Rasmus Brod att han “paa dett flittigste inqvirerat om noen snaphane kunde hos os findis eller fornemmis”. Någon snapphane fanns inte i hans församlingar och om man tidigare hade haft vapen, -”da haffuer smeden slagit haestsko og lier deraf”. För att så snabbt som möjligt få skåningarna att känna sig som svenskar påbjöds efter 1679 att man skulle predika på svenska i kyrkorna och att man skulle använda svenska psalmböcker. I kyrkan uppsattes kungens vapensköld för att ytterligare understryka att landet numera tillhörde Sverige. I Äspö finns fortfarande en sådan vapensköld uppsatt på läktarens framsida och en annan på den norra långsidans västra del. Även helgdagarna ändrades till svenskt skick och svensk katekesundervisning genomfördes.

De sista två århundradena

Äspö by bestod fram till början av 1800-talet som alla andra byar av ett antal gårdar som låg tätt sammanpackade i bykärnan. Efter enskiftet 1806-07 blev endast sex gårdar kvar i byn. Övriga gårdar flyttades ut till deras respektive nya ägor. De placerades ofta vid fornlämningar, så att man lätt skulle kunna få byggmaterial. På så sätt har troligtvis många av byns fornminnen förstörts.

Med åren växte den lilla byn i betydelse. När skolan byggdes år 1837 – märk väl redan fem år före folkskolestadgan – så fanns där bland annat två smedjor och en vagnmakare. Där fanns också ett ungefär samtidigt öppnat bier-krue – belägen strax väster om Äspökorset – som bland annat serverade och sålde Dybecksbir. Inom byn fanns även slaktare, bagare, pappers- och bokhandlare etc.

Om livet i den lilla byn berättar socknens egen riksdagsman – Per Nilsson, född 1816. Denne folklivsskildrare var en motsvarighet i mindre format till Nicolovius. På annan plats i denna skrift gör vi tillsammans med denna Per Nilsson ett besök på en gård i socknen i början av 1800-talet under en jul och nyårshelg.

Det var inte alltid lätt att ta sig fram landsvägen i början av 1800-talet. Det kunde – om vädret var dåligt – ta upp till 14 timmar att ta sig från slätten till Lund. Nicolovius skriver på mitten av 1800-talet att den rätta vägen mellan byarna var den tiden under ett ihållande töväder, så uppkörd att ingen vågade sig ut på den, utan envar valde sig den väg, där han ansåg marken bäst kunna bära vagnen. För att en väg skulle få kallas väg på den tiden krävdes att den skulle vara synlig!

Vändpunkten i byns vidareutveckling inträffade skärtorsdagen den 10 april 1879, då soteld uppstod i skolans skorsten. Snart stod hela skolan i ljusan låga – och i den rådande blåsten snart även åtta gatuhus. Också om detta berättas utförligt på annat ställe i denna skrift.

Ända fram till 1800-talet slut dansades vid “Espe koss”, som det än idag uttalas av de infödda. I regel var det någon speleman från trakten som där trakterade dragharmonikan till lördagsdansen under vackra och ljumma sommarkvällar. På den tiden fanns det många drängar och pigor i byn och dessa mötte också upp till lördagsdansen i stort antal; en och annan gång kunde det inträffa att några ilskna “stridstuppar” – kanske med hjälp av det omtalade Dybecksbieret – rök ihop om en piga, så att näsan sprang i blod.

Det måste ha varit en fröjd för ögat att skåda denna dans vid vägkorset till tonerna från en gammal magdeburgare (dragspel), ibland ackompanjerad av en fiol. Pigorna kom till “Espe koss” i långa hemvävda vadmalskjolar och på fötterna nyblankade träskor, svärtade med sot uppblandat med vatten. Denna “skokräm” använde även drängarna sig av. “Vägdammet stod stod som ett moln över Espe koss till tonerna från min dragharmonika”berättade en gång Karl Hansson från Lilla Beddinge. “Då och då kom drängarna fram och gav oss en dragnagel ur brännvinspluntan och sedan var det att sätta fart igen på harmonikan.”

I början av 1920-talet byggdes en ny skola i byn, som i december 1959 även den kom att förstöras av brand. Det har sagts mig att den branden ej tillkom av våda. Det var snarare en något skoltrött elev som via pyromaniska färdigheter såg möjligheter till ett längre juluppehåll än vad som eljest skulle ha blivit aktuellt.

1900-talets stora samhällsförändringar karaktäriseras kanske bäst i tre punkter:

Det månghundraåriga jordbrukssamhället ersätts under 1900-talets första hälft av industrisamhället. Jordbrukets ökande mekanisering resulterade i att behovet av arbetskraft successivt minskade. Det märks också på byns befolkningsantal.

Industrisamhällets gyllene period omfattade i huvudsak åren 1930 till 1980. Den tekniska utvecklingen, som i och för sig påbörjades under mitten av 1800-talet accelererade kraftigt under 1900-talet. Hur de reella konsekvenserna av denna utveckling nådda Äspö redovisas sist i denna berättelse.

Industrisamhället ersattes under 1900-talets sista decennium av kunskapssamhället, där tjänstesektorns ökande betydelse markeras tydligt. Andra namn på vårt nuvarande samhälle är K-samhället (kunskap, kommunikation och kultur) och I-samhället (information, IT, m.m.) Vad vår samtid i framtiden kommer att benämnas återstår nog att se.

Äspö upphörde som egen kommun den 1 januari 1952 och uppgick då i Klagstorps storkommun.

Innevånarantalet i Äspö skildrar ganska bra Äspös utveckling – först uppgång sedan nedgång – och kanske en ny uppgång?

År:	Antal innevånare:
1840	230
1860	304
1880	330
1900	321
1940	270
1960	214
1980	136
2002	148?

Kommunikationer m.m utvecklas – på olika sätt

Från den tid människan beträtt Äspö jordar till 1900-talets början tog man sig landsvägen fram till fots eller på häst/efter häst. Under de sista hundra åren har kommunikationerna radikalt förändrats. Det första mekaniska underverket var cykeln eller velocipeden som den först kallades. Den första cykeln i Äspö inköptes under 1890-talet av Valfrid Svensson.

Därefter gick utvecklingen snabbt. Den första bilen passerade genom Äspö den 5 maj 1911. Det var en reklambil från Åhlén & Holm AB i Insjön. Man kan misstänka att många gjorde stora ögon. Kanske rent av den skrämde en och annan hästtransport i sken, när den sakta rullade genom byn av egen kraft? Nå, nio år senare (år 1920) köpte John Söderberg byns första bil. Den var av märket Maxwell. Ett år senare var byns första motorcykel – en Harley Davidsson – ett faktum. Den stolte ägaren var John Fransson.

Även de allmänna kommunikationerna utvecklades. År 1922 öppnades trafik med omnibuss av märket T-Ford på sträckan Östra Torp – Äspö – Ystad. Den drogs dock in efter ett par år. År 1923 öppnades en annan omnibusslinje, L Beddinge Västermark – Äspö – Trelleborg. Den linjen hade längre livskraft och övergick 1940 till Statens Järnvägar (SJ). Långt tidigare (år 1887) hade man byggt en järnväg mellan Östra Torp och Anderslöv via Klagstorp, Jordberga och Äspö. Denna sträcka utgjorde en avslutande del av den tidigare byggda linjen Börringe – Anderslöv via Gröna Lund. Om järnvägen, som kom och försvann, berättas i ett av de följande kapitlen.

De eterbundna kommunikationerna gjorde också sitt reella intåg i Äspö – och för den delen också i de övriga delarna av Sverige – under 1900-talet. Telefonen kom till Äspö år 1911. Man vevade på telefonen, lyfte luren och kom till växelstationen, som låg i Klagstorp. Hos växeltelefonisten beställde man sedan det nummer – oftast tvåsiffrigt – som man ville ringa upp. Den första radion i Äspö var en av egen tillverkning och färdigställdes av Eric Eborn år 1924. År 1957 var det dags för det första inköpet av en televisionsapparat. Den var av märket Philips och ägare var Christoffer Christoffersson.

El, ljus och kraft kom till Äspö 1919. Äspö hade en egen transformator, som var belägen i prästgårdsparkens sydvästra hörn. Gatubelysningen kom dock inte till Äspö förrän i slutet av 1940-talet.

En stilla lantmäteriförrättning

Olof Jakobsson påstod en dag att Klockaren lagt sig till med en avsevärd jordremsa av hans jord på No 14. Han yrkade på att de båda skulle begära ut lantmätaren för att rätta till gränserna dem emellan. Klockaren tyckte att det var onödigt att begära mätning och sa´ “Men Olof är ju själv så duktig på att mäta och kartlägga, så du kan låna byns karta och jag är nöjd om gränserna bliver efter den.” Olof samtyckte och en dag kunda kan meddela att kartan var färdig men jag tycker sade han “att vid mätningen får vi anmoda vars ett ombud som vittne vid pålnedsättningen. Det går jag gärna med på sa´ klockaren. “Ja, då säger jag till Anders Sonesson” – “Ja, och jag till sme´n Jönsson, så kan han ha järnrör med sej” sa klockaren.

— Ja sa’ Olof igen, och efter uppmätningen kan vi alla äta en bit hos mej.

— Ja, och jag tager aptitaren med mej, sa´ klockaren

Uppmätningen började en dag efter Olofs karta.

Gränserna från öster till väster voro som förut rätt, så ock gränsen från söder till norr i östra sidan. Men gränsen i söder till norr i västra sidan visade flera längdmeter in på Olof Jakobssons jordareal. “Slå nu ner röret här.! sa´ Anders Sonesson, “är alla de andra gränserna rätta, så är det så klart rätt här med.” Sme´n slog ner röret.

På hemvägen efter en stunds tystnad sa´ Olof. “Detta kan jag ej gå med på. Jag fordrar att vi begär ut lantmätaren.”

“Ska´ vi inte båda låta oss nöja med de gamla gränserna” sa´ klockaren, “det är dyrt med mätning”. Efter något betänkande räckte Olof klockaren handen och sa´: “För att inget jämmer ska´ hörs att katten är mager, så låt den vara som förut.” Sedan avåts kväll hos Olof i all gemyt.

Efter någon tid träffades alla “mätarna” i smedjan och då undrade Sonesson “Skulle vi inte snart kunna ha´ en stilla lantmätning igen?”